Daglig stress. Familjens matansvariga – oftast mödrarna – vill lägga måltiderna på en lagom nivå. Barnen kanske vill göra det ännu enklare? Teckning: Igor Pasjtjenko
Att handla mat och komponera vardagens måltider är en ständigt pågående problemlösningsprocess. Den som har ansvaret behöver idéer, inte alltid nyskapande och dramatiska, men ändå någon form av inspiration för att "få till" en måltid.
Formasprojektet ”Matinspiration under tidspress” syftade till att undersöka måltiderna hos barnfamiljer i Sverige. I studien intervjuade vi 30 småbarnsfamiljer och 30 tonårsfamiljer. Dessutom mötte vi invandrarfamiljer i två särskilda fokusgrupper. Några av intervjuerna var så kallade walk-alongs, när vi följde intervjupersonerna på deras inköpsrundor i vardagen.
Mödrarna matansvariga
När vår forskargrupp samlade in data om maten i barnfamiljerna, vände vi oss till dem som var familjernas matansvariga. I nästan samtliga fall var det mödrarna.
De matansvariga beskrev vardagens alla tidsgränser. De återgav scheman och hur de planerar dagarna med till exempel arbete, träning, hämtningar på dagis, sovtider, hämtningar på dagis, tv-program och sovtider.
De heta punkterna, ”hot spots”, som de kallats i familjesociologin, är laddade för många familjer. Kring 17–18 på dagen ska det mycket hända samtidigt. Barnen är hungriga, och den som ska laga maten kommer direkt från arbetet. Måltiden är bara på planeringsstadiet.
Här gäller det också hur man ska hantera måltiden och Bolibompa. Ska barnen få äta framför TV:n? Egentligen vill man att alla ska samlas kring matbordet. Ska barnen till och med få särskild mat framför TV:n? Egentligen är man ju negativ till ”dubbla rätter”.
Lagom nivå
Måltiden ska lösas intellektuellt; den ansvariga ska tänka ut, planera och ligga steget före. Den skall lösas praktiskt. Och den ska lösas ”emotionellt”, vilket innebär att familjens medlemmar förhoppningsvis ska acceptera det som bjuds.
När den matansvariga beskrev sitt skapande av måltiderna, fann vi inte sällan motsatta tankegångar: Barnen var i centrum, men de skulle inte vara för mycket i centrum. Den matansvariga utvärderade tänkta rätter med en tidsspararblick. Måltiderna var viktiga, men det var fel att ägna för mycket tid, engagemang och pengar på en vardagsmåltid. Vi fann en norm om en lagom nivå. Man skulle inte laga för komplicerade rätter i vardagen. Måltiderna var de vanliga och de som togs för givet av familjemedlemmarna.
När den icke-matansvariga stod för måltiden, blev det annorlunda. Då kunde lite av varje serveras. Eller också kunde familjen äta ute. Då fick måltiden något av projekt över sig, beskriver en intervjuperson.
Tre rapporter
En rapport har vi kallat En het potatis, på grund av alla de önskningar, viljor, ambitioner, oro och de känslor av otillräcklighet som kommit fram i intervjuerna. Den som hade ansvaret ville mycket med måltiderna i familjen. Man ville lära sina barn att ”så äter vår familj”. Men man strävade även efter att förmedla en öppen inställning: Barnen skulle ju integreras i dagens snabbt föränderliga matvärld utanför familjen.
Stine Thorsted hade nyligen disputerat på en avhandling om mat, och hennes rapport från Formasprojektet heter Måltidet i tidsfælden? Måltidspraksis og brug af færdigmat i dagligdagen. Här jämför hon ”traditionalister” och ”tidsjonglörer” bland de matansvariga. Traditionalisterna kände ingen tidspress. Det var de invandrade kvinnorna, som intervjuades i fokusgrupperna. Tidsjonglörerna förde in halvfabrikat och förenklande lösningar i sin matlagning. Så att det snabbt gick att få till ett ”hemlagat” mål.
Thorstedts rapport återger hur ”färdigmat” används vid speciella tillfällen och ofta ursäktas särskilt. En annan lösning är att blanda halvfabrikat i den hemlagade måltiden, så att den ändå blir flexibel.
Den tredje rapporten är skriven av doktoranden Terese Anving. Rapporten heter Man måste ligga steget före och handlar om hur de matansvariga ständigt lever med både kylskåpet och familjen i huvudet. Utdraget här intill är från en intervju, som visar hur en mamma sätter sin fyraåriga dotter i fokus när hon planerar maten.
I: Men äter ni alltid två lagade mål mat?
M: Inte alltid, men oftast. Oftast blir det väl något litet. Det kan bli att vi bara tar en korv med bröd eller en varm macka, något sånt enkelt det beror lite på vad hon har haft för mat innan på dagen. Jag vet att det är viss mat som hon äter mindre utav. […] Men som idag när hon ska till simskolan så får man se till att hon har ätit lite mer ordentligt.
Barnfamiljer har ambitioner med måltiderna. Men vardagens handfasta problem ”Vad ska vi ha till middag idag? Och i morgon?” är välkänt för de flesta.
Författare
:
Ann-Mari Sellerberg
är professor vid sociologiska institutionen på Lunds universitet.