I december i fjol skickade Statens maritima museer ut en öppen inbjudan till forskare över hela världen att inkomma med ansökningar för att delta i forskningsprojektet "Bevara Vasa". Det inkom totalt 12 stycken projektansökningar, 8 från Sverige och 4 från utlandet. Under våren granskades dessa av en oberoende expertgrupp och i början på juli beslutades det att 5 av dessa 12 projekt får dela på forskningspengarna; tre svenska och två från utlandet.
Bakgrunden till detta forskningsprojekt är de problem med nedbrytning av Vasas trä som upptäcktes första gången sommaren 2000 och som har fått stor uppmärksamhet i medierna. Inte bara i Sverige utan även utomlands finns det många som är intresserade och oroade av vad som händer med vårt gamla skepp. Jag ska försöka förklara det aktuella läget beträffande kunskapen om de processer som bryter ner träet och också hur vi planerar att gå vidare med Vasas bevarande under de närmsta åren.
Saltutfällningarna upptäcks
Sommaren 2000 var en riktig museisommar. Regnet öste ner och köerna utanför Vasamuseet var långa och tålmodiga. Museet kan ha mellan 5-7 000 besökare per dag under sommarsäsongen vilket i vårt fall är mellan maj till september. Så många besökare medför alltid förändringar i inomhusklimatet och har besökarna dessutom på sig våta kläder och paraplyer kan fukten i skeppshallen stiga till oönskade nivåer. Klimatanläggningen i museet arbetade den aktuella sommaren för högtryck, men klarade inte av att kyla ner den fuktiga luften.
Kistan hade de skadliga vita utfällningarna. Foto: Ingrid Hall Roth I slutet på juli upptäcktes vita och gula utfällningar på föremål i magasinen, i utställningarna och till sist också på skeppet. Fläckarna varierade från gula till vita och hade en storlek på mellan ett par cm och upp till en halv meter i omkrets. pH-värdet som uppmättes var lågt, från 3 ner till 1. Oangripet trä har en surhet om ca 5,5.
I början var det svårt att hitta fläckarna då de i många fall liknar konserveringsvätskan polyetylenglykol som skeppet är konserverat med. Genom att mäta surheten kan man dock lätt konstatera om träet är angripet eller inte. Vi började med en kartläggning av fläckarna och har idag identifierat nästan 1500 stycken. Många av utfällningarna finns kring spik och bulthål.
Vi insåg ganska snabbt att vi inte var ensamma om problemen. På vikingaskeppen i Roskilde i Danmark upptäcktes samma fenomen under 1980-talet och Batavia, ett holländskt skepp, som nu finns vid Western Australian Maritime Museum och som är samtida med Vasa har också utfällningar. Båda fallen har att göra med för hög luftfuktighet i respektive museum.
Klimatanläggningen i Vasamuseet installerades 1988 och har egentligen aldrig fungerat fullt ut. Luftfuktigheten var tänkt att hålla sig kring 60 % relativ luftfuktighet och det har den gjort sedan museet öppnade 1990, men bara under vinterhalvåret. Under sommarhalvåret har den relativa luftfuktigheten som regel stigit till både 70 % och 75 %.
Forskningen inleds
I februari 2001 inbjöd Vasamuseet till ett internationellt seminarium för att dryfta problemen då vi insåg att vi inte klarade att lösa det på egen hand. Till detta seminarium inbjöds konservatorer och forskare från Australien, Danmark och ett antal forskare från Sverige: kemister, träforskare och mikrobiologer. Vi var i allt ca 20 personer och resultatet av seminariet blev ett forskningsprojekt under ledning av Magnus Sandström, professor i strukturkemi vid Stockholms universitet. Detta inledande forskningsprojekt finansierades av Knut och Alice Wallenbergs och Carl Tryggers stiftelser.
De inledande analyserna visade att utfällningarna består av salter, huvudsakligen järnsalter, natrojarosit (NaFe3(SO4)2(OH)6) som ger gula fläckar och melanterit (FeSO4× 7H2O) och gips (CaSO4) som är vita. Gemensamt för de analyser som gjorts är att träet innehåller stora mängder svavel, speciellt i ytskiktet.
Låg i giftigt vatten
Svavlet kommer ursprungligen från havsvattnets sulfatjoner, och är en restprodukt från olika typer av bakterier som bröt ner det organiska föroreningarna. Vid tiden för Vasas förlisning dumpades alla typer av avfall helt ogenerat i hamninloppet. Den syrgas som fanns löst i vattnet konsumerades snabbt i en så förorenad miljö. Vissa sulfatreducerande bakterier förmår då utvinna syre från vattnets sulfatjoner för att förbränna kolväteföreningarna i det organiska avfallet. Kvar som restprodukt blev det giftiga svavelvätet H2S som trängde in i träet och lagrades upp som grundämnet svavel. När Vasa bärgades och kom upp i luften började svavlet reagera med luftens syre och bilda svavelsyra.
Under 17 år sprayades Vasa med konserveringsmedlet polyetylenglykol. Syran urlakades och sköljdes successivt delvis bort men det bildas fortfarande svavelsyra och analyser av borrkärnor från träet visar att det finns tillräckligt med svavel för att bilda fem ton svavelsyra. Vi vet inte hur snabbt nedbrytningen går. Trä är ett motståndskraftigt material men flera ton svavelsyra är ingen önskedröm precis.
Järnet påskyndar processen
Förutom vatten och syre är järn en viktig faktor vid bildandet av svavelsyra. Järnet katalyserar och påskyndar processen. I Vasa finns det rikligt med järn efter alla bultarna och andra smidesjärnsdetaljer som rostat bort. I fjol räknades bultarna och de uppgår till ca 5 000 stycken.
Behandling med bikarbonat på Vasas trossdäck. Foto: Lovisa Dal. När Vasa bärgades satt hon ihop med ett stort antal trädymlingar och under 1960-talet sattes det in nya järnbultar för att ersätta de ursprungliga bortrostade. Dessa bultar galvaniserades och behandlades med epoxi men efter mer än 40 år, 17 av dessa under ständig besprutning, är många ganska rostiga. En orsak är att konserveringsmedlet polyetylenglykol ökar korrosionshastigheten för järn. Järnbultarna måste på sikt bytas ut och vi tittar för närvarande på material som inte skall brytas ner av syran och också fungera väl ihop med konserveringsvätskan. Titan, aluminium, glas- och kolfiber kan vara lämpliga men materialen måste noga analyseras innan vi gör det slutgiltiga valet.
Neutralisering pågår
För att stoppa nedbrytningen av träet är det viktigt att neutralisera svavelsyran. För närvarande görs detta endast på de fläckar vi kan se. Högabsorberande dukar doppas i en 5 %-ig lösning av bikarbonat och soda och läggs på de angripna partierna. Dukarna täcks med plast för att förhindra en alltför snabb uttorkning. På lodräta ytor, där dukarna inte fäster, sprayas ytorna och täcks med plast. pH stiger till ca 9 och effekten av behandlingen varar i några månader, sedan har ny svavelsyra bildats.
Metoden är enkel och fungerar och det tar ca en till två månader att genomföra en omgång. Problemet är att det endast går att behandla de synliga fläckarna. Analyser med ESCA-metoden (Electron Spectroscopy for Chemical Analysis, Uppsala universitet) har visat att det finns mellan 0-6 % svavel i det yttersta 20mm-skiktet. Det största problemet är att det finns många ytskikt i skeppskonstruktionen som inte kan nås med denna metod. Mer rationella metoder utarbetas och detta få ske i samråd med experterna i det nya forskningsprojektet.
Forskningsfrågorna
Forskningsprojektet kommer att koncentrera sig kring ett antal huvudfrågor; Vi måste få större kunskap om svavlet och dess roll. Vad skyndar på bildandet av svavelsyra och med vilka metoder kan man avlägsna syran eller förhindra nybildning? Vi måste också inledningsvis undersöka om det finns bakterier i träet då detta påverkar nedbrytningen av trä och bildandet av svavelsyra. Järnet katalyserar svavelsyrabildandet, eventuellt i kombination med bakterier. Hur kan järnet avlägsnas eller göras inaktivt? En viktig fråga är också att ta reda på är om konserveringsmedlet som använts påverkar nedbrytningen direkt eller indirekt. Det är nog orealistiskt att tro att man kan omkonservera hela skeppet så konserveringsvätskan måste bli en del i en ny metodutveckling.
Bättre klimatanläggning
Utöver forskningsprojektet arbetar myndigheten med att Bevara Vasa utifrån flera utgångspunkter. Då vi nu vet att den höga luftfuktigheten var en bidragande orsak till uppkomsten av svavelutfällningarna kommer klimatanläggningen att byggas om och byggas ut så vi i framtiden inte riskerar förhöjda fuktvärden sommartid. Träet mår bäst av ett så stabilt klimat som möjligt och alltför stora svängningar i den relativa luftfuktigheten försvagar på sikt träet. Ombyggnaden påbörjas i oktober och kommer att vara färdig helt om två år. Det kan tyckas som en lång tid men arbetena kan endast göras under lågsäsongen, oktober till april.
Starkare stödvagga
Vi har också påbörjat planerna för ombyggnad av den stödvagga som skeppet står i. Skeppet sjunker sakta av naturliga orsaker och träet också kommer på sikt att försvagas av svavelsyreangreppen. Vasa måste därför ha ett bättre stöd än hon har idag. Bultarna måste också, som jag tidigare nämnde, bytas ut. Många är inbyggda i skrovkonstruktionen och kan inte bytas utan att man demonterar skeppet. Kan vi byta hälften är det bra. Vi bygger för närvarande en mindre konserveringateljé inne i museet och kommer inom några år också att bygga ett större konserveringslaboratorium i närheten av Vasamuseet. Detta för att i första hand omkonservera lösa föremål som är angripna och de delar av skeppet som går att demontera.
Bevarandet kostar
Men Vasas bevarande är kostsamt så för att bekosta dessa mycket dyra investeringar har vi begärt extra medel från regeringen. Ungefär 50 miljoner uppdelat på 6 år. Dessa pengar skall primärt användas till att bygga om klimatanläggningen så att klimatet hålls inom uppställda ramar oavsett hur många besökare vi får under en regnig sommardag. Pengarna skall också användas till den nya stödvaggan, bultbyte och ny konserveringsanläggning.
Vasamuseets vänförening har också startat en nationell insamling för att samla in medel till svavelproblemen. Vi har ett alldeles speciellt postgironummer, nämligen 90 1628-8 (Vasa förliste den 10:e augusti 1628). Sist men inte minst de bidrag till forskningsprojektet som Formas m.fl. står bakom.
Ständig process
När museet öppnades 1990 menade man att Vasa var färdigkonserverat så det behövdes ingen vidare behandling. Nu vet vi att bevarandet av Vasa och hennes föremål aldrig kommer att ta slut. Att bevara ett så komplext föremål som Vasa för framtiden kräver en mängd olika kunskaper inom många områden. Mycket av denna kunskap har vi inte själva utan måste hämtas från externa experter. Att Bevara Vasa för framtiden kommer att bli kostsamt och vi är idag mycket medvetna om att problemen i framtiden inte kommer att bli mindre utan är en ständig process som kommer att pågå i all evighet för att bevara ett så stort, komplicerat och unikt föremål för framtiden.
Projektet "Bevara Vasa" leds av projektledare Björn Varenius, avdelningschef för Statens Marina Museums Kulturhistoriska avdelning, i samarbete med undertecknad Ingrid Hall Roth och med Lars Ivar Elding, professor emeritus Lunds universitet, som vetenskaplig koordinator.
Författare
:
Ingrid Hall Roth
är chefskonservator vid Kulturhistoriska avdelningen, Statens Maritima Museer, Box 27131, 102 52 Stockholm. Tel 08-519 549 66.
E-post:
ingrid.hall-roth@sshm.se
Litteratur:
Sandström M. m fl.: "Deterioration of the seventeenth-century warship Vasa by internal formation of sulphuric acid", Nature, 415, s. 893-897, 2002