Miljöforskning Nummer #4 oktober 2011

Innehållsrelaterat

Kvinnor tyglar stadsförnyelse

• fler bilder

Sedan två decennier av radikala reformer har deltagande demokrati slagit rot i Latinamerika. Situationen har öppnat för studier om hur den fungerar för de fattiga, ursprungsbefolkningen, afroamerikaner samt fattiga kvinnor, som ofta har exkluderats från såväl politiska processer som planeringsprocesser. I ett pågående forskningsprojekt studeras just hur fattiga kvinnor får plats i planeringen i städer som Havanna (Kuba), Medellín (Colombia), Cochabamba (Bolivia) och Caracas (Venezuela). Studien genomförs med hjälp av kvalitativa fältmetoder. Ett sextiotal olika möten har dokumenterats inom planeringsprocesser, som bland annat rör biblioteksparker i fattiga bostadsområden så kallade barrios och stora bostadskomplex för fattiga grupper.

Känslopolitik

En del forskare har noterat hur kvinnor i folkbarrios blir delaktiga i att själva bygga sina bostadsområden, samt i samma slag leda social mobilisering för sociala reformer. Med båda aspekter har kvinnor radikaliserat det demokratiska systemet och förändrat grunderna för medborgarskapet i sig. Men hur kvinnor hanterar båda gärningarna är fortfarande underteoretiserat. För att få bättre klarheter över det studerar projektet hur kvinnor skapar sina allianser med hjälp av det som inom olika fält diskuteras som känslopolitik (politics of emotion). Det innebär att känslor är grundläggande för att organisera förståelsen av diskriminering, segregation och rasism såväl som för hur folk mobiliseras mot det. Diskrimineringar är fenomen som känns genom vardaglig upplevelse av förnedring och vanmakt som kan leda till dålig självtillit, oro, rädsla eller passivisering. Men på samma gång kan fenomenen få folk att känna allt från ilska till hopp, kärlek, solidaritet och en kamplust som kan kanaliseras till att bilda överskridande sociala allianser.

Frågan är på vilket sätt olika former av känslopolitik kan användas i samhällsplanering för att komma tillrätta med sociala orättvisor och driva en mer hållbar utveckling av städer och samhällen.

De politiska ledningarna i de studerade städerna har arbetat med devisen ”att betala den sociala skulden gentemot utsatta grupper”. Devisen utgör en viktig del i former av känslopolitik som har förts med olika ambitioner i de studerade städerna.

Social Urbanism

Till exempel i Medellín, som varit ökänd som världens våldsammaste stad under 1990-talet, har känslopolitiken varit central för att sedan 2004 driva det man kallar för en Social Urbanism.  Den går ut på att koncentrera stora insatser till de stadsdelar som haft den sämsta levnadsstandarden och de högsta nivåerna av urbant våld. En viktig katalysator för att stimulera medborgarnas delaktighet har varit tilldelningen av resurser som invånarna kan bestämma över. Resurserna förvaltas av stadens planeringsbolag, vilka också samordnar de andra kommunala bolagen, som koncentreras till områdena. Under tiden som man byggt ut platsernas undermåliga infrastruktur, har man också byggt på den lokala sociala sammanhållningen. Ett viktigt element i satsningarna var att lyfta fram invånarnas rätt till vackra offentliga rum. Detta har gjorts genom att bland annat bygga Biblioteksparker, som är ett sorts folkets hus som utöver bibliotekssamling och studielokaler inrymmer aula för konstnärliga presentationer, föreläsnings- och utställningssalar, datasalar med internet och föreningslokaler. De byggs centralt i bostadsområdena och ska spela en central roll som knyter ungdomars och invånarnas fritid med skolarbete, fortbildning och stadens bästa utbud av kulturella evenemang. Därför byggs de i stadens utkanter, ofta som slutstation till kollektivtrafikens metrocables, eller busslinjer och kan omges av små torg, trädgårdar och lekplatser. Social Urbanism utgör därför ett bra exempel på en planering som lyfter fram vacker arkitektur för att erkänna värdighet hos de fattiga, och där insatserna används för att bygga den sociala sammanhållningen såväl i de berörda områdena som i hela staden.

Gräsrotsplanering

Caracas är kanske den stad som på senare tid har utmärkts för sitt urbana våld. Staden är också ett viktigt kugghjul i den demokratiska revolutionen som har pågått i Venezuela från 1999. Också här har devisen ”att betala den sociala skulden gentemot historiskt diskriminerade grupper” fått en central plats i en rad viktiga reformer. Med dessa har medborgarmakten införts för att dela plats med republikens legislativa, exekutiva, och juridiska makter. Förändringen har stärkt kvinnorna i folkbarriorna, där de är mest närvarande i till exempel förvaltning av lokala insatser mot fattigdom och diskriminering.

Självbyggnadsprojekt under missionen Barrio Nuevo Barrio Tricolor i Bello Campo, Chacao. Kvinnor är ofta bra på att hålla i bokföring av byggvaror, organisera arbeten och hålla koll på arbetets kvalité. De medverkar aktivt i inredningen. Foto: Juan Velasquez

Mellan 150 till 400 familjer i en stadsdel, 20 på landsbygden och 10 bland samhällen från ursprungsbefolkningen kan bilda ett lokalt kommundelsråd (consejo comunal). Tillsammans med lokala gräsrotsrörelser och andra angränsande råd kan dessa artikuleras i Sociala Bataljrum för att arbeta med de lokala välfärdsprogram som den centrala regeringen finansierar. Bataljrummen kan bredda ut den exekutiva maktens förmåga att leverera, men kan på samma gång också radikalisera regeringens egen politik. Just detta har banat vägen för den gräsrotsdemokrati och planering som håller på att växa fram i landet. Den går ut på att invånarna utövar självförvaltning i allt från tekniska kommittéer för vatten-, gas- och elförsörjning till utskott för universell tillgång till hälsovård, utbildning och egna bostäder. På så sätt minskar invånarna sitt historiska beroende av utifrån kommande aktörer, samtidigt som den sociala sammanhållningen också stärks.

Kvinnor drivande

Kvinnornas delaktighet i processerna är präglad av viktiga kännemärken. De är mer insatta än männen i hur lokala problem gestaltas, mer pålästa om lagar och förordningar, som berör deras lokala utveckling, samt drivande i att ställa diagnoser för hur den sociala välfärden och medborgarskapet ska kunna fördjupas. Kvinnorna utmärks också för att föra diskussionerna på ett mer sakligt sätt med en mer positiv inställning, som underlättar organisering och driver arbetet snabbare fram. Kvinnors ledarskap baseras på uppfattningen att de visar sig vara mest ansvarsfulla och kan utföra arbete med större inslag av känslor som solidaritet, kärlek och hängivenhet.

En del forskare anser att kvinnors aktiva delaktighet i utvecklingen av fattiga barrios kan utgöra ett sätt att utnyttja kvinnors ”obetalt arbete” och bli ännu ett hinder för kvinnors frigörande. Å andra sidan kan rollen som kvinnorna har spelat för gräsrotsplaneringens framväxt ses som just uttryck av det motsatta. Den tydliggör två viktiga förskjutningar. Dels att politisk makt går från städers politiska centra och kommunala bolag till nya strukturer i periferier som i folkbarrios där kvinnor har mycket stort inflytande. Dels att makten förskjuts från den produktiva till den reproduktiva delen av samhället – eller från mansdominerade till kvinnodominerade sfärer. Dessa förskjutningar har förts med starka inslag av former av känslopolitik, som radikaliserar demokratin, och som spelar en central roll i att från grunden vilja övervinna olika former av diskriminering, segregation och rasism i samhället.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Läs tidigare nummer