Att planera städer och stadsdelar är svårt. Ännu svårare är det att planera om städer och bygga nytt där redan gamla lösningar finns manifesterade i gator och byggnader. Ett fortfarande färskt (även om det redan pågått ett antal år) exempel på detta är den välbehövliga nydaningen av Slussen i Stockholm. Genom trafikapparaten Slussen passerade på ett ganska smärtfritt sätt många tusentals resande från Stockholms sydöstra förorter i morgonrusning ända tills delar av platsen spärrades av på grund av att de håller på att rasa samman av ålder. En ombyggnad är nödvändig och det fort. Mälarens vatten kräver större avlopp mot Saltsjön om inte delar av Gamla Stan ska svämma över och materialet i Slussens snart åttio år gamla konstruktion håller på att ge vika på sina ställen.
Förslag efter förslag har tagits fram på hur den nya Slussen ska se ut. Där ska bli varuhus och trappor och gångstråk under en fyrfilig motorled mellan Södermalm och Gamla Stan, där folk ska sitta i avgaserna som ramlar ned från bilarna i trafikplanet ovanför och titta på vattnet. Förslag efter förslag har fått på huden av folk som passerar Slussen varje dag och som vill ha kvar de öppna vyerna, som gör platsen så unik. Från dem som i sin professionella gärning tar bussar och annan yrkestrafik genom Slussen kom dräpande kritik. I de nya förslagen hade man glömt bort att bussar kan behöva vända eller ta sig förbi en trafikstörning, krock eller dylikt. Vilket går bra idag. I förslagen har inte heller tagits hänsyn till att Stockholm får en alltmer åldrande befolkning, som kanske inte vill eller kan klättra upp och ned i stora trappor.
Slussen har blivit en fråga där de stora partierna i Stadshuset inte kan enas. Och tiden går. Alltmedan vi som passerar Slussen varje morgon i rusningstid njuter av utblickarna mot Mälaren i väster och Saltsjön i öster, Norr Mälarstrands strama profil, Djurgårdens grönska och delar av Stockholms inlopp. Djupa andetag kan man dra och känna en del av Stockholms friskaste luft. Avgaserna blåser bort och ner mot vattnet. I den mjuka svängen från Södermalms torg ned mot Munkbron glider cyklister i välbehövlig vila. Och strömmen av gångtrafikanter är tät både där och över bron ned mot Skeppsbron. Bilarna står numera rätt mycket i kö eftersom delar av gatan är avspärrad. Men det är bara en föraning av vad som komma skall, när det vinnande arkitektförslaget är förverkligat och det blir tvärstopp på Skeppsbron och kön som fylls på med fordon från sydöstra Stockholm står tjock i fyrdubbla filer. Nu kan man välja att gå genom Slussens konstruktion och slippa gatuvimlet om man vill. Dyka in i korta gångar och trappor och passera skyddade torg. Det är roligt att ha alternativ som kan anpassas till väder och alla behöver inte trängas. Att snurra runt i Slusskarusellen med en buss är lika roligt som åka snälla karuseller på Gröna Lund! Pröva innan den försvinner!
Forskning pekar på att den sociala dimensionen är lika viktig som den tekniska för att åstadkomma hållbara städer. Detta glöms ofta bort när stadsplaner ska tas fram. Teknik är bra men tekniken ska tjäna människan, som i sin tur behöver ta hänsyn till naturen av ren självbevarelsedrift. Utan fungerande ekosystem klarar sig människans samhällen dåligt. En stad som Stockholm med naturen nära, helt inpå och genomsyrad mellan bebyggda öar har unika möjligheter att förverkliga platser, som ger invånarna glädje i vardagslivet.