Östersjön är ett innanhav av bräckt vatten, som saknar en egentlig motsvarighet i världen. Den är en unik naturresurs i många länders intresse. Inom avrinningsområdet ligger helt eller delvis fjorton länder. Där lever nästan hundra miljoner invånare, som påverkar och är beroende av Östersjön. Människans nyttjande är mångfasetterat och inkluderar aktiviteter som sjöfart, fiske, industri, energiproduktion, boende, turism och rekreation. Inte att förglömma är att Östersjön tar emot föroreningar från jordbruk, kommuner, industri och trafik. Sammantaget erbjuder Östersjön samhället en hel rad av ekosystemtjänster, som är viktiga att vårda uthålligt. Sverige har den längsta kuststräckan och den största landytan inom avrinningsområdet, varför vårt land har ett stort ansvar för Östersjöns tillstånd.
Östersjön är avrinningsområde för fjorton länder. Illustration: Istockphoto
Östersjön är ett särskilt känsligt ekosystem. Vattnet har en lång uppehållstid och är skiktat. Havsbassängen är grund och systemet är artfattigt. Miljön är hotad av mänskliga aktiviteter. Det kanske allvarligaste problemet är övergödningen, som resulterat i döda bottnar och omfattande algblomning. Miljögifter ger reproduktionsstörningar hos arter högt i näringskedjan. Nya invandrade arter sprids när båtar dumpar sitt ballastvatten. Här finns också en omfattande båttrafik med transport av olja från ryska hamnar och möjliga konsekvenser av en stor tankerolycka är skräckinjagande.
Östersjön kräver en gränsöverskridande förvaltning. Detta har regeringarna runt Östersjön förstått sen länge, vilket Helsingsforskonventionens (HELCOM) tillblivelse för snart fyrtio år sedan vittnar om. För tre år sedan beslutade länderna i HELCOM om en ”Baltic Sea Action Plan”, vilken stipulerar hur mycket varje deltagande land ska minska sina utsläpp av närsalter. Som respons på detta beslutade den svenska regeringen i år om ”Åtgärder för ett renare hav”. EU kommissionen antog 2009 en strategi för Östersjöregionen, vilken syftar till en ren och hållbar miljö.
En gemensam förvaltning av Östersjön bör vara kunskapsbaserad och stödjas av en koordinerad och policyrelevant forskning, som kan kraftsamla till det viktigaste, optimera användningen av forskningsresurser och som kan undvika överlapp och vita fält i forskningen. Forskarna har länge samverkat i olika nätverk, men om vi går bara 6-7 år tillbaka i tiden fanns ingen samverkan alls mellan alla nationella forskningsfinansiärer runt Östersjön. Denna fragmenterade finansiering rimmade illa med det samlade behovet av kunskap och var anledningen till det inledande initiativet att bilda BONUS.
I EU:s 6: e ramprogram för forskning etablerades instrumentet ERA-Net (European Research Area Network), vilket innebar att kommissionen gav visst ekonomiskt stöd till nationella finansiärer för att inleda samarbete över landsgränserna. Vi finansiärer i Östersjöländerna sökte sådana medel 2002 och BONUS var då det första ERA-Net som beviljades av EU. Verksamheten utvecklades väl och 2007 var vi redo att ta nästa steg och bilda ett ERA-Net+, vilket innebar att EU är med och finansierar 1/3 av forskningen inom det gemensamma forskningsprogrammet som nu löper (2009–2011). Sexton projekt, vart och ett med forskare från flera länder, med en samlad volym på 280 MSEK, ingår i programmet. Och nu har således ytterligare ett stort steg tagits i och med att EU Parlamentet beslutat av skjuta till medel för ett ännu större och längre projekt, ett ”Artikel-169/185 projekt”.
Under resten av innevarande år och 2011 kommer forskningsagendan att vidareutvecklas i dialog med intressenterna inom forskning och praktik. Under perioden 2012–2016 kommer forskningen att utföras, kommuniceras och nyttiggöras. Programmet ska ha minst tre utlysningar, varav den första troligen blir på hösten 2011.
Författare
:
Hans-Örjan Nohrstedt
är Chef för strategi och analys vid Formas