Av mötets ungefär 130 personer var hälften forskare, resten var representanter från näring, myndigheter och media. De överlag goda presentationerna svepte från dåtid till framtid. I det första passet kunde vi konstatera, att vetandet utvecklats enormt. Till exempel hävdade en med Linné samtida forskare att det var rikligt med älg i Afrika.
Färre furor
Om älgar, men i Sverige, talade även Kjell Danell från SLU. Han redovisade älgstammens kraftiga ökning sedan medeltiden och framhöll förvaltningen som ett mycket framgångsrikt bevarandeprojekt. Christer Kalén från Skogsstyrelsen verkade dock inte tycka att projektet var så lyckat, åtminstone inte från skogsbrukssynpunkt. Älg och rådjur förstör tallungskogar i södra Sverige så till den grad att skogsägarna nästan bara planterar gran idag, påpekade Kalén.
Han varnade för stora produktionsförluster, eftersom gran växer avsevärt sämre på många marker än tall och förstärkte sitt budskap med hjälp av Harry Martinson:
"Furan det högresta mastträdet med kronan som en utsiktskorg i toppen spanar över vårt ändlösa innanhav av gran där vi år från år och våg för våg intill döddagar kan räkna hur gran försvinner bland gran." (Tuvor, Bonniers 1973)
Rotröta och tallvednematod
Såväl sen länge kända skadegörare som rotröta, snytbagge, granbarkborre och törskate, som precis nyanlända som aspskottsjuka och potentiella hot som tallvednematod, avhandlades.
Klimatförändringarna låter mer sydliga arter tränga norrut. Ett skrämmande exempel, där såväl människans skötselåtgärder som ett varmare klimat spelat avgörande roller, redovisades av Staffan Lindgren från universitetet i Prince George, British Columbia: I Kanada har baggen "mountain pine beetle" på bara några få år skadat 14 miljoner hektar med i huvudsak contortatall, en areal som motsvarar drygt halva Sveriges skogsmarksareal. Denna aggressiva insekt angriper bara stora levande träd, och ett angrepp kan bara stoppas av mycket kraftig vinterkyla eller av att det inte finns fler levande träd att angripa. Enligt Lindgren har bekämpningen av skogsbränder och successivt mildare vintrar gjort problemet större.
Christer Björkman från SLU invände, att det inte är självklart att riskerna för angrepp från växelvarma insekter ökar med ett varmare klimat. Han förklarade att det beror på ett komplext samspel mellan skadegörare, rovinsekter och värdväxter, och han exemplifierade med lärkträdsvecklaren i Alperna, vars angrepp minskat samtidigt som det blivit varmare.
Många skadegörare flyttar på grund av människans handel, till exempel genom träemballage. Tallvedsnematoden är en ny oroväckande art på den europeiska kontinenten. Den dödar tallar och hittades första gången i Portugal 1999 där den nu spridit sig till successivt allt större områden. Inom EU:s sjunde ramprogram finns det en utlysning om just denna fara.
Författare
:
Hans-Örjan Nohrstedt
är Chef för strategi och analys vid Formas