Det är en spännande tid inom ekonomisk forskning som nu breddar sig mot andra beteende- och samhällsvetenskaper. Vi har kastat ut ”homo economicus”. Det var en skyltdocka som lät en ana hur vissa plagg skulle passa, men den saknade liv och själ. Det var en beräknande och självisk ensamvarg som enbart maximerade sin egen nytta. Men människor har ju visioner, passion, solidaritet, avund och många andra komplexa egenskaper som formar vårt samspel i grupp.
En som forskat mycket kring detta är Elinor Ostrom, statsvetaren som fick Nobels ekonomipris 2010. Nyligen hörde jag henne beskriva den glädje hon kände när hon i laboratorieexperiment motbevisade den gamla ”sanningen” att människor inte kan samarbeta för att rädda en gemensam resurs utan att vara själviska. Tvärtom visade hennes resultat att förmågan till samarbete beror på exempelvis kommunikation och informationsflöden samt möjligheten att utforma demokratiska regler för samarbete och straffa dem som inte samarbetar.
Fisk och klimat
När jag var liten fanns det så gott om fisk i Bohuslän, att föräldrarna kunde sätta på potatisen och säga till barnen att springa ner till bryggan och fiska middag. Idag har vi bara ett par procent kvar av våra ursprungliga bestånd av arter som torsk och spätta.
Vi kunde lika gärna haft ett större bestånd och varje år fått större fångster. Vi kunde ha njutit av ett levande hav, som i Öresund där det råder trålförbud. Eller som på Island, där man bedriver ett hållbart fiske genom att använda överlåtbara fiskekvoter.
Fisket i Bohuslän. Kring 1960 fanns det så gott om fisk i Bohuslän, att barnen fiskade middag medan potatisen puttrade. Med helhetsansvar i stället för en byråkratisk hierarki som sträcker sig ända upp till EU:s ministrar, skulle det kunna bli gott om fisk igen, hävdar artikelförfattaren som här drar skäddegarn med sin son Erik utanför Ärholmen i Bohuslän. – När jag var liten var nog snittet cirka 10 fiskar per nät. Idag kanske vi får en fisk per två nät. Däremot en del krabba, berättar Thomas Sterner och påpekar att reglerna om såväl yrkesfiske som skärgårdens husbehovs- och fritidsfiske behöver ändras. Foto: Privat
Men det förutsätter att brukarna har hela bestämmanderätten. Så är ju långtifrån fallet på den svenska västkusten, där beslut fattas av en mängd olika instanser – från fiskare ända upp till EU:s ministrar. Besluten blir därefter – ofta dåliga, eftersom ingen tar ett helhetsansvar.
Situationen är liknande för jordens klimatsystem. Också atmosfärens förmåga att ta hand om våra utsläpp kan ses som en ”resurs” som vi håller på att förbruka i allt för hög takt, och återigen har vi samma paradox: Mänskligheten skulle kunna leva gott med lägre utsläpp om vi ställde om vårt energisystem och minskade kraftigt på ineffektivitet och slöseri. De globala kostnaderna skulle i det stora hela vara måttliga. Men vi kommer inte överens i Köpenhamn eller i Cancún om hur kostnaderna ska fördelas, och därför ser det rätt mörkt ut.
Troligen har det naturliga urvalet gynnat de samhällen där man samarbetat, och troligen har vårt psyke särskilt lärt sig urskilja vilka människor vi kan lita på och samarbeta med. Sådant har haft överlevnadsvärde. Däremot är vi kanske inte utrustade för att möta klimatförändringar som vi inte kan förnimma med våra sinnen och vilkas riktigt svåra konsekvenser visar sig först efter hundra år.
Chicken race
Vi miljöekonomer forskar om orsakerna till att vi sågar av den gren vi sitter på – och vilka mekanismer eller styrmedel som skulle kunna rätta till situationen. Vi försöker idag bättre förstå handlingar som utförs av individer, små grupper och hela samhällen. Ekonomin utvecklas och det bör våra samhällsinstitutioner också göra, så att vi bättre kan förvalta naturresurser.
Till exempel studerar vi hur rättvisa och fördelningsfrågor påverkar förutsättningarna för internationella avtal och människors vilja för klimatåtgärder. Där har vi funnit att människors betalningsvilja i Kina och i USA inte enbart beror på hur angelägen klimatfrågan upplevs, utan även av hur rättvis eller orättvis medborgarna tycker att fördelningen av betalningsbördan är.
En princip kunde vara att alla länder skulle minska sina utsläpp med samma procenttal. Då skulle USA få 16 procent av jordens totala utsläppsrättigheter medan Indien skulle få fyra procent. En annan princip är att varje människa på jorden har lika stor rätt att släppa ut växthusgaser. Då skulle resultatet bli det motsatta: USA skulle få fyra procent och Indien 16 procent av jordens totala utsläppsrättigheter.
Det är lätt att inse att Indien föredrar den sistnämnda principen och USA den förstnämnda.
Striden om fördelningsprincipen blir värd hundratals miljarder dollar. Med så stora summor på spel är det klart att förhandlingarna drar ut på tiden. Problemet är bara att vi inte har så mycket tid: för att nå målet om att den globala medeltemperaturen inte får öka mer än två grader jämfört med förindustriell tid borde vi börja minska utsläppen omedelbart. Men inget land tjänar själviskt på att gå före innan ett globalt avtal är klart. Alltså spelar vi ”Chicken Race” i Cancun och andra klimatförhandlingar, som när två bilister kör snabbt mot varandra för att se vem som väjer först.
Bränsleskatter
En annan aktuell fråga är att ta reda på varför det i vissa länder råder ett så kompakt mostånd mot bränsleskatter som ett rationellt och effektivt styrmedel att dämpa våra fossila utsläpp. Är det så att dessa skatter drabbar de fattiga mest?
Jag lägger just sista handen vid en bok där ett tjugotal kolleger och jag har visat att i de flesta länder, som till exempel i Europa, är bränsleskatter antingen tämligen neutrala eller faktiskt progressiva och ökar i förhållande till inkomsten. Särskilt i fattiga länder som Indien eller många länder i Afrika är dock bensinskatten i det närmaste en lyxskatt. För fattiga länder är det mycket bättre att staten skaffar sina intäkter genom en bensinskatt än exempelvis genom moms.
Vi studerar också vad som händer när man lämnar över naturresurserna till brukarna som i fallet fiskeresurser till den fiskekår som är ansvarig för utfiskningen. Kan man alltid göra det, och i så fall under vilka villkor, har vi undrat. Vårt svar är nu ett mycket försiktigt ”ja”. Erfarenheter från flera länder, däribland Island och USA, visar att när fiskarna kollektivt äger resurserna får de ett helt annat intresse av att förvalta bestånden för framtiden. Då vill de själva anställa biologer som de tidigare motarbetat, och de är själva angelägna om att beivra brott mot fiskebestämmelser.
Men att utforma reglerna och bestämmelserna i detalj är ingen trivial eller enkel uppgift.
Författare
:
Thomas Sterner
är professor i miljöekonomi vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet
E-post:
Thomas.Sterner@economics.gu.se
Litteratur:
Sterner, T. (2003), Policy Instruments for Environmental and Natural Resource Management, RFF Press in collaboration with the World Bank and Sida, Washington DC, ISBN: 1-891853-13-9 & ISBN: 1-891853-12-0.
(A second edition will be appearing soon, coauthored with Jessica Coria)
Sterner, T. and H. Svedäng (2005), ‘A Net Loss: Policy instruments for commercial fishing with focus on cod in Sweden’, Ambio, Vol. 34, No. 2, pp 84-90.
Thomas Sterner and Martin Persson, (2008),“An Even Sterner Report”: Introducing Relative Prices into the Discounting Debate, Review of Environmental Economics and Policy, vol 2, issue 1.