Människans aktiviteter har beskrivits som det största hotet mot den biologiska mångfalden. Detta betyder också att människan har stora möjligheter att påverka utvecklingen i en positiv riktning genom sitt sätt att förvalta och skydda enskilda arter och biotoper. Idag är det huvudsakligen de naturvetenskapliga perspektiven och biologiska fakta, som ligger till grund för de prioriteringar och satsningar, som görs inom området. Erfarenheter från det miljöpsykologiska forskningsfältet visar dock att psykologiska faktorer i många fall är viktigare än objektiva fakta för människors attityder och beteenden i förhållande till en uthållig utveckling. Detta tycks även gälla allmänhetens inställning till att bidra till förvaltning och skydd av den biologiska mångfalden.
Konflikter mellan varg och människa. Varg kan angripa tamdjur, framför allt ren, får och nöt. Tillsammans med andra stora rovdjur konkurrerar vargen också med människan om jaktbart vilt, framför allt älg och rådjur. Där finns också rädsla för angrepp på människor och hundar. Foto: Jens Karlsson
Tvärvetenskap
Om betydelsen av psykologiska faktorer ska få genomslag i naturvården måste forskningen om människans sätt att reagera på ett adekvat sätt relateras till aktuella naturvetenskapliga ansatser och begreppsdefinitioner. Sedan några år tillbaka bedrivs tvärvetenskapliga projekt om människa och biologisk mångfald både på biotopnivå och på artnivå vid Miljöpsykologi, Lunds Universitet. I ett pågående projekt, som genomförs tillsammans med Mats Gyllin, SLU och Jesper Witzell, Skogsstyrelsen, studeras människors upplevelse, känslomässiga reaktion och hjärnaktivitet i lövskogsmiljöer med olika grad av ekologiska kvaliteter med känd betydelse för den biologiska mångfalden. Dessa reaktioner relateras till hur villiga undersökningspersonerna är att stödja åtgärder för att skydda biotoperna.
Det är idag väl belagt genom studier att olika kvaliteter i naturen kan påverka människan på ett djupgående sätt, bland annat vårt emotionella tillstånd. I många av dessa studier har definitionen av de biologiska kvaliteterna varit av sekundärt intresse, vilket har gjort resultaten otydliga ur ett naturvetenskapligt perspektiv. Det finns också studier, som visar att människans känslomässiga relation till naturen kommer till uttryck i attityden att skydda naturen. Det råder fortfarande oklarhet om vilka ekologiska kvaliteter, som är viktiga i sammanhanget.
I vår inledande laboratoriestudie, där miljöstimuli är noggrant kontrollerade, visar resultaten att allmänheten uppfattar biologiskt definierade gradskillnader i ekologisk kvalitet. Deltagarna i studien rapporterar de mest positiva känslomässiga reaktionerna i en miljö som har en mellangrad av den biologiska variationen avseende vegetationsstrukturens komplexitet och mångfald. Det är också denna miljö, som skiljer sig från övriga avseende hjärnaktivitet mätt med EEG, och som deltagarna säger vara viktigast att skydda på grund av den biologiska mångfalden. Framöver kommer människors reaktioner på de kontrollerade miljöerna i laboratoriestudien att följas upp med en liknande undersökning av reaktionerna i de verkliga naturmiljöerna.
De stora rovdjuren
De studerade lövskogsmiljöerna ger upphov till små skillnader i övervägande positiva känslomässiga reaktioner. I den svenska naturen finns dock också arter, som tycks framkalla starka negativa känslor. Ett exempel är de stora rovdjuren. Detta har man praktiska erfarenheter av på Viltskadecenter vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Inom viltförvaltningen är strategier för att förvalta och bevara stora rovdjur i tätbefolkade landskap omdiskuterade. Ofta uppstår konflikter med lokalbefolkningen, som kan leda till misstroende mot myndigheter, stora problem för enskilda djurägare och jägare samt lagbrott som exempelvis illegal jakt. Idag finns i huvudsak fyra olika konflikter mellan stora rovdjur och människor i Sverige:
- Att rovdjur angriper tamdjur, framför allt ren, får och nöt.
- Att rovdjur angriper sällskapsdjur, framförallt hundar.
- Att rovdjur konkurrerar med människan om jaktbart vilt, framför allt älg och rådjur.
- Rädsla för angrepp på människor.
Skyddsjakt eller tjuvjakt. En varg har blivit besegrad av sin konkurrent människan. Foto: Jens Karlsson
Inom såväl viltforskningen som viltförvaltningen har de fyra konfliktområdena använts inte bara då problemen beskrivs, utan också då man söker efter åtgärder för att reducera konflikterna. Detta är sannolikt ändamålsenligt i de fall då man söker förstå mekanismerna bakom att vargar angriper jakthundar eller att lodjur dödar får.
Att bemöta rädsla
Den rädsla människor känner för angrepp av stora rovdjur på sig själva, sin familj eller sina djur är emellertid svår att hantera inom ramen för traditionell viltforskning, eftersom rädslan kan handla om upplevelser och känslor i förhållande till alla fyra konfliktområden. Dessutom finns sannolikt andra faktorer som spelar in. För att hitta vägar att bemöta människors rädsla för rovdjur krävs således en bredare ansats med flera discipliner inblandade än vad som är brukligt inom den traditionella viltforskningen och viltförvaltningen.
Inte helt välkomna. Även om de stora rovdjuren objektivt sätt utgör ett mycket litet hot mot den svenska allmänheten, utgör personlig oro för att stå ansikte mot ansikte med ett rovdjur en barriär för allmänhetens vilja att stödja svensk rovdjurspolitik. Foto: Jens Karlsson
Det har också visat sig vara svårt för viltförvaltare att bemöta människors uttryck för rädsla. Lösningen har så här långt varit att satsa pengar på information om stora rovdjur, men det saknas kunskap om vilken effekt dessa informationsinsatser har på allmänheten. Frågeställningar kring hur människor reagerar på olika åtgärder för att förvalta varg och björn, samt vilka konsekvenser dessa åtgärder får för människors känslor och acceptans av dessa arter, undersöks nu i tvärvetenskapliga projekt där forskning inom viltbiologi, miljöpsykologi och miljöekonomi kombineras.
Inom psykologin har man sedan tidigare kunskap om hur människor reagerar på djur som ormar och spindlar. Tillsammans med emotionspsykologen Anders Flykt vid Högskolan i Gävle bedrivs ett projekt som syftar till en bättre förståelse för uppkomsten av rädsla för varg och björn samt uttrycken för denna rädsla. Med kunskap om huruvida rädslan är genetiskt eller kulturellt betingade ökar möjligheterna att hitta vägar för att underlätta möten mellan människa och rovdjur. Projekten finansieras av Formas, Viltvårdsfonden och Crafoordska Stiftelsen.
Författare
:
Maria Johansson
är docent i miljöpsykologi och verksam vid Institutionen för Arkitektur och byggd miljö, Lunds Universitet.
Jens Karlsson
är Fil dr i Ekologi och verksam vid Viltskadecenter, Institutionen för ekologi, Sveriges Lantbruksuniversitet