Rädslan för stora rovdjur kan inte förbises. Även om de stora rovdjuren objektivt sätt utgör ett mycket litet hot mot den svenska allmänheten, utgör personlig oro för att stå ansikte mot ansikte med ett rovdjur en barriär för allmänhetens vilja att stödja svensk rovdjurspolitik. Det visar en nyligen genomförd studie. Kunskap om vilka individuella faktorer som förstärker respektive försvagar allmänhetens stöd för olika förvaltningsåtgärder kan bidra till ett effektivare arbete med att bevara och förvalta de fyra stora rovdjuren lo, varg, björn och järv. Syftet med en nyligen avslutad studie var att analysera betydelsen av människors oro för att möta djur i naturen i förhållande till viljan att finansiellt stödja den nationella politiken för att bevara och förvalta de stora rovdjuren i Sverige. Analyserna är baserade på en enkätundersökning av 2455 svenskar mellan 18 och 84 år boende på olika avstånd till rovdjursområden. Datainsamlingen genomfördes inom ramen för det av Formas finansierade projektet ”Betalningsvilja för varg, en studie av existens och riskvärde” under ledning av professor Runar Brännlund, Institutionen för Nationalekonomi vid Umeå Universitet.
I studien undersöktes betalningsvilja för den nationella rovdjurspolitiken innefattande sociodemografiska variabler (inkomst, yrke, bostad), förekomsten av rovdjur i närheten av bostadsorten samt variabler för oro. Den viktigaste faktorn var huruvida intervjupersonen bodde inom utbredningsområdet för de fyra stora rovdjuren eller inte. De, som bodde inom utbredningsområdet, var mindre villiga att ekonomiskt bidra till genomförandet av rovdjurspolitiken. Av de sociodemografiska variablerna var en lägre inkomst, att själv vara jägare, att bo i samma hushåll som en jägare, bo på en gård samt att äga en jakthund negativt relaterade till betalningsviljan. En hög utbildningsnivå, medlemskap i naturskyddsorganisation och att vara hundägare hade en positiv inverkan på betalningsviljan. De personer som kände en relativt hög grad av oro för att möta inhemska djurarter i naturen och vars oro var kanaliserad mot rovdjuren hade också en lägre betalningsvilja. Betydelsen av den upplevda oron var ungefär lika betydelsefull för betalningsviljan, som sedan tidigare kända sociodemografiska variabler exempelvis hushållets inkomstnivå.
Resultaten pekar på att allmänhetens rädsla och oro inte kan förbises inom viltförvaltningen. Även om de stora rovdjuren objektivt sätt utgör ett mycket litet hot mot den svenska allmänheten, kan man från den här studien dra slutsatsen att den självrapporterade personliga oron för att möta rovdjur utgör en barriär för allmänhetens intentioner att stödja svensk rovdjurspolitik. Studien har genomförts av Maria Johansson, Magnus Sjöström, Jens Karlsson och Runar Brännlund med forskningsanslag från Viltvårdsfonden.