Om man utgår från de data, som hittills har analyserats, verkar två för området nya arter ha påverkat ekosystemet kraftigt. Båda är varmvattenarter och har kommit hit de senaste sju åren. 2002 upptäcktes hinnkräftan Penilia avirostris för första gången i fjorden och sen dess har den blivit vanlig i andra skandinaviska vatten. Den är väl undersökt i andra områden och är specialiserad på att äta mycket små plankton och till viss del även bakterier. Den skiljer sig därmed radikalt från de vanligt förekommande hinnkräftorna Podon sp och Evadne sp. Penilia visar massförekomster under hösten och dominerar då över de annars vanliga hoppkräftorna. Vilken effekt de har på ekosystemet är svårt att säga, men deras födoval indikerar att de kan fungera som en länk mellan den mikrobiella slingan (bakterier-picoplankton-nanoflagellater) och högre nivåer i näringskedjan. Dess beteende är också mer passivt än hoppkräftor. De verkar fly undan attacker sämre. Kanske är detta en fördel för zooplanktonätare, som då lättare fångar sina byten.
Kammaneter
Den andra viktiga arten är kammaneten Mnemiopsis leidyi, som blivit mycket mer omskriven och kanske också har en större påverkan. Farhågor finns att den ska slå ut andra zooplankton och därmed reducera mängden mat för fisklarver och planktonätande fisk. I Gullmarsfjorden hittades kammaneten först hösten 2006 och har sedan ökat stadigt i antal. Den visar sig kunna övervintra i fjorden och förekommer som talrikast i augusti-oktober. Mnemiopsis äter som larver mest växtplankton och de minsta zooplanktonen (mikrozooplankton, 20-200 ?m). När den blir över 1 cm består födan till största delen av hoppkräftor. Under hösten 2008 var Mnemiopsis mycket vanlig i ytvattnen och då kunde den reducera antalet hoppkräftor till mellan 1 och 10% av normala nivåer. Intressant är att denna kammanet verkar vara selektiv i sin bytesfångst och den största och snabbast simmande arten av småhoppkräftorna (Centropages typicus) var mest utsatt.
Främmande art tar över: Här ses Mnemiopsis leidyi. Foto: Stefan Rosengren
Mnemiopsis påverkar flera nivåer i näringskedjan i Gullmarsfjorden. När hoppkräftorna nästan försvann i september försvann också betningstrycket på deras mat, växtplankton. Därmed kunde växtplankton öka sin biomassa kraftigt trots att själva tillväxten av alger inte ökade. Algblomningar av dinoflagellater under hösten är vanliga men observerades inte 2008 utan istället dominerade kiselalger. Klorofyllhalterna var också högre än normalt. Detta tyder på att Mnemiopsis kan agera som en predator i toppen av det planktoniska ekosystemet på västkusten och att när den är vanlig under höstarna kan dess påverkan fortplanta sig ner genom näringsväven. Sådana ”trofiska kaskader” visas genom att nivån under en predator minskar i biomassa samtidigt som nivån under den i sin tur då ökar på grund av minskat predation. Detta ger negativa korrelationer mellan närliggande trofinivåers biomassa, varannan nivå gynnas och varannan missgynnas. Vi observerade detta under hösten 2008. Detta är fundamentalt skilt från gödande effekter som fortplantar sig uppåt i näringsväven och där alla nivåer gynnas.
Två nya arter
Viktiga frågor är nu hur årscykeln av Mnemiopsis ser ut. Att den är vanlig under augusti månad är klart, men var finns den under resten av sommaren? En strategi kan vara att den finns i djupare områden fram tills någon faktor ändrar dess beteende och den kommer upp till ytan. En annan förklaring kan vara intransport med strömmar från öppna havsområden och att det sker i augusti. Med två ”nya” arter i Gullmarsfjordens fria vattenmassa kan mycket hända. Vi fokuserar nu vår forskning kring Penilias roll i samhället och interaktionen mellan Penilia och Mnemiopsis. Intressant är en observation att Mnemiopsis faktiskt äter Penilia i mindre grad än hoppkräftor. Det skulle kunna ändra ekosystemet från ett dominerat av hoppkräftor till ett dominerat av hinnkräftor och kammaneter. Troligen har det effekter på växtplankton också, med en ökad förekomst av större kiselalger och färre pico- och nanoplankton. Men det är än så länge bara spekulationer, vilka kräver grundligare forskning kring de trofiska kaskader som vi nu observerar.
Författare
:
Peter Tiselius
är professor vid Institutionen för marin ekologi vid Kristineberg, Göteborgs universitet.
Lene Friis Møller
är forskarassistent vid Institutionen för marin ekologi vid Kristineberg, Göteborgs universitet.