Miljöforskning Nummer #2 juni 2009

Traditionellt skötta ängar och hagar hyser en enastående hög biologisk mångfald jämfört med många andra habitat.

Det stora antalet arter på en liten yta har gjort att man ibland jämför dessa nordeuropeiska gräsmarker med mångfalden i tropiska regnskogar. Anledningen till denna höga mångfald av arter är den ständiga störningen från trampande och betande djur eller slåtter, vilket skapar goda förutsättningar för annars konkurrenssvaga arter. Man har länge vetat att viss störning ger en hög mångfald av arter, och redan Darwin konstaterade att gräsmattor som klipps regelbundet hyser fler arter än oklippta gräsytor.

Betesmarker och småbiotoper. Naturbetesmarker (markerat med n; och med ett medel på 37 arter per kvadratmeter) inbäddade bland betade före detta åkrar (f; 18 arter per kvm) till vänster. Landskapet innehåller också många småbiotoper med gräsmarksflora och en hög artrikedom vilka kan vara viktiga för spridning i landskapet, till exempel åkerholmar (å; 36 arter per kvm), vägrenar(v; 37 arter per kvm) och diken (d; 21 arter per kvm), samt den för landskapet typiska övergången av lövskog (l; 14 arter per kvm) mellan åker och barrskog. Området till höger om diket mitt i bilden motsvarar samma område som visas på kartfiguren (längst ner på kartan). Foto: Sara Cousins

Det har dock visat sig att det även krävs en lång kontinuitet av skötsel för att våra gräsmarker ska kunna hålla denna artrikedom. Många av de artrikaste markerna har också skötts kontinuerligt ända sedan äldre järnålder. Nyare gräsmarker, som till exempel betad före detta åker, innehåller bara en bråkdel av den artrikedom som finns i de äldre ogödslade gräsmarkerna. Många typiska gräsmarksväxter går knappt att finna på andra platser än den artrika gräsmarken. Dessutom är de också viktiga för många andra organismer, som svampar och insekter.

Historiska kartor

Sverige har internationellt sett ett unikt kartmaterial. De äldsta kartorna är från 1600-talet och ger information om ägande, markutnyttjande och produktion på en mycket detaljerad nivå. Syftet med dessa så kallade skifteskartor var att göra en rättvis omfördelning av markslagen inom en by för att kunna effektivisera jordbruket. Förutom själva kartan finns det skrivna dokument som anger produktion och ibland också fysiska egenskaper, som ”stenigt” eller ”fuktigt”, för varje enhet. Genom att överföra kartor och flygbilder från olika tidpunkter till en digital miljö i ett geografiskt informationssystem, GIS, kan vi analysera hur markanvändningen förändrats på grund av olika natur- och kulturgeografiska förutsättningar.

Mångfald förr och nu. En skifteskarta från 1784 till vänster med samma område i den svartvita flygbilden från 2004 till höger (å. visar platsen för åkerholmen). Kartan visar åkrar och ängar inom fyra gårdars inägomark. Bokstäverna visar på typiska förändringar i jordbrukslandskapet: a; produktiva ängar på lerjordar har omvandlats till åker, b; små gräsmarker på platser med ett tunt jordtäcke eller moräner finns kvar som övergivna åkerholmar, c; fältgränser och stigar har försvunnit,d; byn utgör idag tre hushåll utan jordbruk, e; övergivna gräsmarker som blivit igenvuxna med lövträd, f; en sjö och omgivande ängar har dikats ut och delvis omvandlats till åker. Bildunderlaget kommer från Lantmäteriverket.

Ogödslad gräsmark har minskat med cirka 90 procent under de senaste 150 åren. Denna kraftiga minskning är ett av de största hoten mot dagens mångfald i jordbrukslandskapet. Vi har idag ett jordbrukslandskap som är mindre variationsrikt än det historiska, och där de kvarvarande gräsmarkerna ofta ligger isolerade i landskapet. Detta gör det svårare för många arter - både växter och djur - att spridas. Trots dessa stora förändringar har Sverige en förhållandevis hög andel gamla gräsmarker kvar jämfört med många andra länder i Västeuropa.

Genom att studera kartorna har vi funnit att landskap med en förhållandevis hög andel lerhaltiga jordar förändrades tidigare än landskap som har mer moräner eller ett tunt jordtäcke som inte går att bruka som åkermark. De gräsmarker som finns kvar idag finns oftast på moräner eller tunna jordtäcken. Även på övergivna gräsmarker har vi funnit att igenväxningen kan gå relativt långsamt. Det beror på jordarterna och på att många typiska gräsmarksväxter kan finnas kvar trots att hävden upphört.

Fördröjda effekter

Det finns en tröghet i hur snabbt växter reagerar på förändringar i landskapet. Inte bara markanvändning i en specifik gräsmark, utan även skötseln av hela landskapet påverkar mångfalden i en enskild gräsmark. Vi har även sett att områden som ligger i landskap som varit fragmenterade under lång tid idag har färre arter än landskap där fragmenteringen varit mindre tydlig eller skett nyligen. Detta gäller oavsett hur mycket gräsmark som finns kvar i dagens landskap. Denna fördröjning av effekter kan liknas vid en ”utdöendeskuld” där arter förväntas försvinna med tiden på grund av tidigare förändrad markanvändning.

Arter påverkas dock i olika hög grad av fragmentering beroende på vilka egenskaper de besitter. Kortlivade arter (annueller) utan fröbank förväntas försvinna fortast, medan långlivade, lättspridda perenner, med många frön i fröbanken, kan finnas kvar länge i gräsmarken. Det gör de även om de lokala förhållandena inte längre är gynnsamma. På sådana platser kan arterna bygga upp restpopulationer som kan vara mycket viktiga för spridning och artrikedom på landskapsnivå.

Resthabitat och gräsmarker

I vår forskning har vi inte bara studerat de mest artrika naturbetesmarkerna, utan även andra typer av miljöer, däribland små resthabitat som tidigare varit gräsmarker men som idag är lövskog samt även moderna gräsmarker, vilka har betydelse för gräsmarksväxter och den biologiska mångfalden i hela landskapet. Även dessa biotopers utveckling kan vi följa med hjälp av de historiska kartorna. Förr togs hö från åkerholmar, de betades efter det att skörden bärgats från åkern och även under år då åkrarna låg i träda. Vägrenar och åkerholmar kan, i landskap som inte fragmenterats under så lång tid, hysa en nästan lika hög artdiversitet som välhävdade naturbetesmarker.

Eftersom många växtarter kan fortleva under så lång tid är igenvuxna gräsmarker, betydelsefulla bland annat när gräsmarker ska restaureras. Dessa resthabitat är potentiellt mycket viktiga, eftersom de kan fungera som källor för fröspridning i landskapet för att öka den biologiska mångfalden när åker ställs om till betesmark.

Förstår morgondagens mångfald

För att kunna dra mer generella slutsatser kring hur förändringar i jordbrukslandskapet kommer att påverka den biologiska mångfalden, är det viktigt att jämföra många olika typer av odlingslandskap och inte bara fokusera på så kallade ”hot-spot” landskap där såväl mängden traditionell ogödslad gräsmark som artrikedomen är stor.

Tre komponenter. I det svenska jordbrukslandskapet bidrar tre viktiga komponenter till hög biologisk mångfald: pollinerande insekter (stenhumla), betesmarken med typiska växtarter (kattfot), och betande kreatur. Foto: Sara Cousins

Dagens svenska forskning ligger internationellt långt framme när det gäller historiska landskap och kopplingen till dagens biologiska mångfald. Att förstå vilken betydelse gräsmarkernas utbredning har haft historiskt kan hjälpa oss att bevara och förbättra förutsättningen för biologisk mångfald i jordbrukslandskapet även i framtiden. Detta ger en utmärkt plattform för utveckling av tvärvetenskapliga studier för framtida hållbar jordbruksutveckling, multifunktionella landskap och produktion av ekosystemtjänster.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Nummer

Konferenser