Av alla ryggradsdjur, utgörs omkring hälften av fiskar. Dessa är alltså den mest artrika gruppen av alla ryggradsdjur, med omkring kända 20000 arter. Nya arter beskrivs hela tiden. Till detta kan läggas att många arter förekommer i distinkta populationer. Ett klassiskt exempel på detta är laxen, som naturligt uppvisar betydande genetiska skillnader mellan olika älvar, men även inom en och samma älv.
Vi kan även se mycket starka miljöanpassningar hos vissa populationer av fisk, så att de i praktiken kan ses som unika arter. Torsken i Östersjön kan fortplanta sig vid en lägre salthalt än torsken i övriga delar av Atlanten. Om miljöförstöring eller rovfiske utrotar Östersjöns torsk, kan vi förvänta oss att det tar 100-tals, kanske 1000-tals år innan anpassningar skett som möjliggör en återkolonisering från västerhavet.
Bevarad biotop, bevarad fisk
Emellanåt framhålls miljöförändringar och miljögifter som stora hot mot den biologiska mångfalden. När det gäller fisk är det emellertid ytterst sällsynt att gifter utgjort ett dokumenterat hot mot bestånden. Betydande problem är däremot miljöpåverkan som leder till biotopförändringar. En förutsättning för hög biologisk mångfald, är att vi bevarar mångfalden av biotoper.
Tre typer av mänsklig miljöpåverkan är de som har största påverkan på fiskfaunans biodiversitet: introduktioner av främmande arter, utsläpp (eutrofiering) och fiske. En viktig skillnad mellan dessa tre typer av påverkan är att det är mycket svårt att eliminera en främmande art när den väl etablerat sig. Fiskets intensitet och utsläpp däremot, kan styras genom politiska beslut.
Främmande arter
Den svenska fiskfaunan har hittills varit förhållandevis förskonad från effekter av främmande arter, men några orosmoln har dykt upp. Regnbågslax är relativt vanlig i Östersjön och kommer antingen från direkta utsättningar eller utgörs av “rymlingar” från fiskodlingar. Under senare år har naturlig reproduktion hos regnbåge registrerats i olika vattendrag, och risken finns att detta kan få negativa effekter på bestånden av öring.
En annan främmande art som blivit vanlig i Östersjön är hinnkräftan (djurplankton) Cercopagis pengo. Den kom in i Östersjön under 1990-talet och har expanderat snabbt. I vissa områden förekommer den så tätt att fisknät sätts igen, eftersom arten lätt hakar fast i tunna nylontrådar. Det är inte känt vilken effekt den kan få på fiskfaunan, men som djurplanktonätande rovdjur kan den komma att konkurrera om föda med flertalet fiskarters yngel, samt med vuxen strömming och skarpsill. Dess potential att allvarligt påverka fiskfaunans biodiversitet är alltså uppenbar.
Övergödning dödar på djupet
Eutrofierande utsläpp, t ex läckage av gödningsmedel, påverkar fiskar genom att förändra den miljö de lever i och möjligen också födotillgången. Eftersom vi människor är landvarelser, är vårt primära intryck av eutrofiering ofta att miljön i strandnära områden förändras. Mängden fintrådiga alger ökar vanligen på bekostnad av mer långsamväxande arter, t ex tång. Detta kan leda till förändringar i fiskfaunan, och i sjöar och ostkustområden ökas andelen karpfiskar (t.ex. mört) medan abborre kan missgynnas om det blir alltför eutroft.
Den allvarligaste effekten uppstår emellertid inte på de grunda områdena utan på större djup. På sommaren finns ofta ett temperatursprångskikt på 10-20 m djup, och under detta språngskikt är vattentemperaturen mycket lägre än ovanför. Många kallvattenarter, som sik och simpor, förekommer därför sommaretid i detta djupvatten. Om eutrofiering gör att syrebrist uppstår i djupvattnet, kan dessa fiskar lokalt drabbas mycket hårt och rent av utrotas.
Utfiskningen har inte stoppats
Att fisket har stor betydelse för den biologiska mångfalden är egentligen självklart – målet med fiske är ju att döda! För att få en storleksordning på detta, dödar vi i svenskt fiske 500-1 000 vilda ryggradsdjur per person och år (Sveriges befolkning är knappt 9 miljoner). Jämfört med den naturliga dödligheten innebär detta för flera arter att vi ökat dödligheten med upp till 500 %. En nästan självklar konsekvens av detta är att många exploaterade fiskbestånd reducerats kraftigt jämfört med dess naturliga förekomst.
Ingen är väl idag obekant med begreppet utfiskning. Beträffande stora marina bestånd med vidsträckt utbredning, har minskningen ofta skett under de senaste 50 åren -- en direkt följd av stora fiskeriteknologiska landvinningar. Jämförelser av fångster, fiskmängder, storleksfördelningar och utbredningar har gjort det möjligt för oss att registrera och reagera på dessa effekter av fisket.
Dessvärre har beslutfattarna inte förmått reglera fisket i takt med dess utveckling, och i EUs grönbok om fisket inom unionen framhålls ärligt att förvaltningen misslyckats. Självfallet har detta fått ytterst negativa effekter på miljön.
Fridlysta vatten behövs
Det kanske kan tyckas förvånande, men vår kunskap om fiskets miljöeffekter i de öppna havsområdena är faktiskt bättre än när det gäller de skador som orsakats av småskaligt kust- och insjöfiske. I dessa miljöer har människor under 100-tals år utsatt fiskbestånden för hård exploatering. I praktiken saknar vi kunskap om hur dessa bestånd och ekosystemen skulle te sig utan fisket. Detta är allvarligt inte endast ur ett naturvårdsperspektiv, utan även för resursutnyttjandet.
När vi inte vet hur det kan se ut naturligt, kan vi inte bedöma hur mycket och vilka resurser vi går miste om genom det kortsiktiga utnyttjandet. Av den anledningen är det viktigt att vi snarast får till stånd sjöar och kustområden där allt fiske är förbjudet, så vi kan lära oss att utnyttja resurserna på ett långsiktigt sätt och med bevarande av den naturliga biologisk mångfalden.
Fisken utgör halva ekosystemet
Grovt förenklat kan ekosystem i sjöar och hav karaktäriseras av fyra kategorier organismer: växter, växtätare, primära och sekundära rovdjur. Fisk dominerar ofta de två övre leden i denna näringskedja, varför de ur detta perspektiv kan sägas utgör halva ekosystemet. Även om detta endast är ett sätt att beskriva dessa ekosystem, visar det tydligt att en klok förvaltning, vård och skydd av fisken är en förutsättning för det generella bevarandet av akvatisk biodiversitet.
Författare
:
Sture Hansson
är docent i systemekologi vid samma institution och har en särskild forskartjänst i marina fiskars ekologi finansierad av Formas.