Det finns många goda skäl till att öka infiltreringen av dagvatten i våra tätorter. Sänkningen av grundvattnet minskar, basflödet i vattendragen ökar, kostnaderna för dagvattenhanteringen blir lägre och risken för översvämningar och bräddning minskar med åtföljande mindre risk för föroreningar nedströms i de vattendrag och sjöar som tar emot dagvattnet (recipienterna).
Dock visar rapporter om tungmetaller i grundvatten såväl som i recipienterna att det finns både teoretiska och praktiska brister i vår nuvarande kunskap om tungmetallernas spridning i miljön. Många anläggningar för lokalt omhändertagande av dagvatten byggs, men kunskap saknas om hur anläggningarna skall utformas för att hålla kvar tungmetallerna.
Tungmetallerna kan börja röra på sig
Dagvattnet är ofta förorenat av tungmetaller som, ackumulerade i levande vävnad och sediment, kan ha långsiktigt skadliga effekter på individer och ekologiska system. Föroreningarna kommer från regnvatten som på sin väg från atmosfär till recipient kommer i kontakt med olika ämnen.
De tungmetaller som det är fråga om är bl a zink som används som korrosionsskydd, som färgpigment samt i vulkaniseringsprocessen. Atmosfäriskt nedfall samt korrosion av byggnadsmaterial är de största källorna till zink i dagvatten. Koppar är en annan tungmetall som används i elektrisk-teknisk utrustning, takrännor och stuprör, takbeläggning samt i olika legeringar. Korrosion av byggnadsmaterial anses vara den största källan till koppar i dagvatten.
Adsorptionen av tungmetaller i jord beror av kemiskt ämne, jordens och vattnets egenskaper samt geokemisk omgivning. Bly är den tungmetall som adsorberas i störst utsträckning, medan zink, nickel och kadmium är de mest rörliga tungmetallerna.
Att binda tungmetaller
Med tiden blir jorden mättad och tungmetallerna börjar röra sig; de mobiliseras. Men tungmetaller kan bindas, d.v.s. immobiliseras. Det kan göras med hjälp av en mängd substanser, som t.ex. organiskt material, pH, järnoxider och lermineral. Tungmetaller bundna till organiskt material kan förflyttas med vattnet när det organiska materialet bryts ned.
I samband med lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD) bör vattnet renas så nära källan som möjligt och man bör kunna koncentrera tungmetallerna i de övre jordskikten. Därefter ska man kunna bli av med föroreningarna antingen med hjälp av växter eller genom att byta ut det övre jordskiktet.
Sandfilter med vegetation
Vid Institutionen för lantbruksteknik på Alnarp finns ett projekt där man söker byggsätt som minskar riskerna för att ytvatten och grundvatten ska förorenas. Studierna förväntas ge svar på hur man kan binda tungmetaller i det övre markskiktet när dagvatten infiltreras, vilka mängder tungmetaller man kan ackumulera och hur lång tid det tar innan skiktet är mättat.
Genom analyser och datorsimulering kommer vi att kunna ge vissa kvantitativa svar och allmänt mer kunskap inom ämnesområdet. Vi kommer att veta hur länge filtermaterialet är användbart vid olika föroreningsgrader och volymer, hur mycket som fastläggs vid olika mullhalter och pH-värden samt när metallerna transporteras nedåt i marken.
I projektet ingår även att ge anvisningar för hur man bygger sandfilter med vegetation för att på plats rena dagvatten. Detta kan ske i både liten skala vid stuprör, men också i större skala som större infiltrationsytor. Resultaten är intressanta både för vidare forskning inom mark, vatten och tungmetaller och för direkt användning för projektörer och driftsansvariga av dagvattenanläggningar.
Författare
:
Eva-Lou Gustafsson
agronom och universitetsadjunkt vid SLU vid institutionen för lantbruksteknik i Alnarp. Tel 040-41-51-32.
E-post:
eva-lou.gustafsson@lt.slu.se
Kaj Rolf
är agr. lic. och ansvarig för markbyggnadsämnet vid SLU, Alnarp.