Att våra husdjur är friska är viktigt inte bara för djurens skull, utan också för människornas. Vid institutionen för husdjursgenetik vill vi förbättra djurens hälsa genom genetik och avel. Vi arbetar med många olika slags djur, men här kommer jag bara att ta upp vår forskning om människans bästa vän – hunden.
Hundar på lågvarv
Hos några hundraser, som riesenschnauzer och hovawart, finns en autoimmun sjukdom som leder till att sköldkörteln bryts ner. Att lymfocytär tyroidit, LT, är autoimmun innebär att kroppens eget immunförsvar felaktigt uppfattar den egna sköldkörteln som främmande vävnad och förstör den. Sköldkörteln producerar flera hormon, till exempel tyroxin, som reglerar kroppens metabolism genom att hjälpa syre att komma in i kroppens celler. Därför kommer nästan hela kroppen att påverkas av en brist på dessa hormoner.
Symptom på hypotyroidism är vanligen diffusa, utvecklas långsamt och uppstår från flera av kroppens organ. Ofta får hunden dålig päls, går upp i vikt och blir trött och frusen. Hunden går på lågvarv. Symptomen uppkommer oftast först i sjukdomens senare skeden, då hunden uppnått medelåldern. Många djurägare misstolkar därför symptomen som vanliga ålderstecken. Sjukdomen kan inte botas utan kräver livslång medicinering. Hos rasen riesenschnauzer drabbar den nästan 20 procent av hundar i åldern sex till sju år.
Utan och med skada. Överst syns en hund med normala höfter, ledkulan passar perfekt in i sin håla. Bilden under visar en hund med grav dysplasi, ledkulan ligger inte alls förankrad i ledhålan. Den ena ledkulan har dessutom en skada i brosket, artros. Foto: SKK
Riskgener
Vi har kunnat analysera om det finns några gener som ökar risken för LT. Det har vi gjort med hjälp av såväl hundägare, som bidragit med blodprover från både friska och sjuka hundar, som veterinärer som konstaterat om hunden är frisk eller sjuk. Vi fann att en genvariant inom regionen MHC, som är känd för att ha stor inverkan på immunsystemet, gav en klart ökad risk för att hunden skulle utveckla sjukdomen. Dock är det inte så enkelt att det bara är denna gen som påverkar sjukdomsrisken.
När vi sökte över hela arvsmassan för att identifiera vilka genvarianter som skiljer sig åt mellan sjuka och friska hundar, hittade vi flera andra intressanta gener. Just nu håller vi på att kartlägga vilka av dessa som är mest inblandade och vad de har för funktion. Först därefter kan vi gå ut med en avelsrekommendation. Ett av våra mål är att kunna ta fram ett DNA-test för att se om en hund bär på riskgenvarianter, vilket i sin tur blir ett underlag för att besluta om man bör använda hunden i avel eller ej.
Hos rasen tollare finns en annan autoimmun sjukdom, som lite slarvigt har kallats tollarsjuka. Den yttrar sig bland annat som ledbesvär av reumatisk natur. Återigen har vi kunnat se att MHC-regionen i arvsmassan haft stor inverkan. Framför allt fanns det hos djur som hade två kopior av en genvariant en klart högre risk för sjukdomen. Även här har vi kunnat gå vidare och hittat gener i resten av arvsmassan som också ökar risken för sjukdomen. En detaljerad kartläggning pågår just nu.
Håglös hund med LT. Exempel på symptom på lymfocytär tyroidit. Hunden har dålig päls, har gått upp i vikt, är trött, har nedsatt hjärtfrekvens och håravfall på svansen. Foto: Katarina Sundberg
Människans bästa vän
Det som också är intressant för båda dessa sjukdomar är att det finns parallella sjukdomar hos människa. LT motsvaras av Hashimotos sjukdom, och tollarsjukan har symptom som liknar dem vid bindvävssjukdomen SLE (systemic lupus erythematosus). Det kan vara så att det är samma genvarianter som orsakar dessa sjukdomar hos både människa och hund. På grund av att arvsmassan inom olika hundraser uppvisar en större homogenitet än hos människa, är det betydligt lättare att hitta de gener som ökar sjukdomsrisken hos hund än hos människa. Om man sen kan bekräfta att det är samma gener som bidrar till sjukdomen hos människa, kan man också bättre förstå bakgrunden till sjukdomen och möjligen förbättra den medicinska behandlingen.
Sjukdomsregister
För båda dessa sjukdomar var det nödvändigt att gå ut specifikt för att hitta sjuka och friska individer. För en del andra sjukdomar finns redan rutinmässig registrering av hälsotillståndet. Ett sådant exempel är höftledsdysplasi, HD, hos hund. För många raser har Svenska Kennelklubben en regel som säger att hundar måste vara höftledsröntgade om de ska användas i avel och få sin avkomma registrerad i SKK. Anledningen är att man vill kunna välja de bästa till att bli föräldrar, för att på så sätt minska förekomsten av HD. Ett problem med att välja avelsdjur bara på eget röntgenresultat är att avelsframsteget blir ganska svagt. Anledningen kan förklaras så här. Anta att vi har 100 djur: om man normalt sett använder sig av 20 djur i avel men 80 av 100 är friska, blir de 20 djuren i princip ett slumpmässigt urval av de 80 – till synes är ju alla friska djur lika bra.
Men bland dessa kan det finnas djur som har en låg genetisk benägenhet att bli sjuka medan andra har en hög benägenhet. Det beror ju också på vilken miljö hunden varit utsatt för. Med hjälp av statistisk metodik kan man också ta hänsyn till syskons, kusiners och alla andra släktingars resultat. Dessutom kan man ta hänsyn till faktorer som att hundarna är olika gamla vid röntgen, att de röntgas vid olika kliniker och att man använt olika lugnande preparat. Det avelsvärde man får fram är ett säkrare mått på hur bra man kan förvänta sig att avkomman blir, än om man bara använder hundens eget röntgenresultat. När man tidigare i princip bara gallrade bort de 20 procent sämsta, kan man nu gallra bort de 80 procent sämsta och få en betydligt snabbare förbättring av höftledshälsan än tidigare.
Kor, hästar, grisar
Här har jag bara gett exempel på insatser för att förbättra hälsan hos hundar. Men vi använder precis samma metoder för att till exempel förbättra juverhälsa hos mjölkkor, ledhälsa hos hästar och överlevnad hos smågrisar.
Tanken är hela tiden: det är bättre att djuren inte blir sjuka än att de ska behöva behandlas – bättre för djuren och bättre för människan.
Författare
:
Erling Strandberg
är professor vid institutionen för husdjursgenetik, Sveriges Lantbruksuniversitet
Litteratur:
Forskningen på hund sker framför allt i samarbete med institutionen för kliniska vetenskaper vid SLU och med institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi vid Uppsala universitet.
Miljöforskning 2008:1, Människan och hunden: Bästa vänner i genetiken.