Efter andra världskriget fanns nästan ingen trafik, men vid 1950-talets slut började trafikbullret bli märkbart och har sedan dess ökat markant.
År 1992 gick Kjell Strömmer över från ett annat jobb på verket till att bli nationell samordnare och expert på buller. Där ingår det att konstruera effektmodeller för olika åtgärder, vilket ger honom en helhetssyn, eller ska vi säga "helhetshörsel" på problemet.
– Olika åtgärder mot buller hänger ihop med ekonomi, transportpolitik och miljö, säger han.
Bullerplanken kände han till redan på 1970-talet.
– Från början fanns det bara passivt skydd i form av bullerplank och fasadåtgärder. Idag kopplar vi minskat buller även till fordon, däck, beläggningar och hastighetsbegränsningar.
Just nu arbetar Kjell Strömmer på en remiss från regeringen, vars transportpolitiska proposition handlar om att skapa en annan målstruktur.
– Det gäller att se hur man kan göra åtgärder och effekter mer mätbara etappvis, förklarar han. Frihet från buller är inte mätbart, men vi kommer att föreslå ett annat mål för hur vi minskar verkan och störning. Både kring remisser och i kontinuerligt arbete samarbetar Vägverket framförallt med Banverket. Kjell Strömmer följer även den aktuella bullerforskningen.
– Pershagen, Nilsson och andra ger oss ökad kunskap om bullrets verkningar. Effektforskning på människan är grunden för vårt arbete, poängterar han.
Då avser han påverkan och hur man värderar påverkan, bland annat om hur buller ökar stress. Sådana diskussioner förs informellt med bilindustrin, som Kjell Strömmer skulle ha mer samarbete med:
– Vi måste väga buller och hälsoeffekter mot andra mål som till exempel tillgänglighet och framkomlighet. Ju fortare man kör, desto fortare kommer man fram. Men biltillverkare och bilägare måste inse att de påverkar och påverkas av allmänna krav från samhället. Han nöjer sig inte med att bara arbeta mot oönskade ljud.
– Vi är ute efter ökad ljudkvalitet, förtydligar han. Det måste finnas en positiv strävan efter önskvärda ljud.