En kulen höstdag fångar jag Ethel Forsberg mellan några möten. Det är en hektisk tid för Kemikalieinspektionen. Larmen om icke önskvärda kemikalier i vår miljö duggar tätt och Sveriges EU-ordförandeskap för med sig många tillfällen att arbeta med svenskt engagemang på området.
Stockholmskonventionens 160 medlemsländer har sedan i maj 21 ämnen på sin lista över långlivade organiska föroreningar. Bland dem finns reproduktionsstörande ämnen, PFOS, som ingår i vissa rengöringsoch impregneringsmedel. Vad gör nu KemI för att skydda människor och miljö mot detta medel?
– PFOS är ämnen, som vi arbetat med i några år och vi har redan fått igenom begränsningar i användningen. Nu gäller det att utöva tillsyn, vilket går bra i kemiska produkter som exempelvis rengöringsmedel. Men när det gäller förekomst i kläder, inredning och liknande har vi svårt att hitta PFOS och andra föroreningar. Att undersöka varenda produkt är omöjligt. Och med stickprov kan man missa många. Det här är varor som ofta produceras utanför EU och kunskapen kan vara låg i produktionskedjan. I vanliga konsumtionsvaror hittar vi regelmässigt ämnen som inte bör vara där. Det är viktigt att arbeta med information till tillverkare och användare för att få stopp på detta. PFOS är det första av de perfluorerade ämnena som har begränsats, men det finns fler ämnen som vi tror är farliga och som bör begränsas.
Behovet av bättre information om farliga kemikalier är stort hos många tillverkare, användare och återvinnare av varor. Varor tillverkas i allt större volymer och transporteras över hela världen. Hur arbetar KemI med detta?
– Det är en jätteviktig och svår fråga! Regelverket är ganska svagt, när det gäller varor. Inom EU arbetar vi med detta när det gäller direktiv för leksaker, byggmaterial och elektroniska produkter. Annars är det generellt svaga regler. Vi arbetar i två steg genom att först sprida kunskap om att det finns farliga ämnen i vissa varor. I nästa steg arbetar vi för att de ska försvinna. Genom EU:s kemikalielagstiftning REACH är tillverkare skyldiga att ange vilka ämnen som ingår i produkten. Tyvärr är REACH inte särskilt bra på att fånga upp riskerna med nanokemikalier.
Hur går förhandlingarna inom EU om begränsning av vissa farliga ämnen i elektronik?
– De pågår i positiv riktning och ska utmynna i det så kallade RoHS-direktivet. Vi lämnade våra synpunkter i maj. Och alla EUländer har nu lämnat sina. Förhandlingar pågår säkert under nästa år, men sedan bör ett beslut bli fattat ganska snart. Direktivet lyfter upp substitution, det vill säga att farliga ämnen ska ersättas av mindre farliga ämnen när sådana finns.
Vilken global påverkan har EU när det gäller kemikalier? En viss effekt bör väl uppstå genom att företag inom EU efterfrågar produkter som stämmer med EUs lagstiftning. Hur vet man vad man köper? Finns något certifierat testningsförfarande?
– EU har en mycket stor global påverkan på kemikaliehanteringen eftersom EU:s marknad är störst i världen. Tillverkare utanför EU måste följa EU:s lagstiftning om de ska skicka varor hit. Och företagen inom EU som importerar varor från andra delar av världen har ansvar för att de tar in varor som följer EU:s lagar. Tillsyn utövas också. Man tittar framför allt på dokumentering av produktion men gör också stickprov vid misstanke om att farliga ämnen ingår i någon vara. Tack vare REACH samarbetar alla länder i EU med tillsynen. Tester av kemikaliers farlighet finns och de är införda i EU:s regelverk.
En ny växtskyddsmedelsförordning har nyligen beslutats. Vilken betydelse får den i samhället?
– Den får stor betydelse. Genom den nya lagen ställs betydligt högre krav på bekämpningsmedel när det gäller miljö- och hälsopåverkan. Ämnens benägenhet att ackumuleras i organismer och deras förmåga att vara hormonstörande är det man tittar på. EU har nu världens strängaste lagstiftning på området.
Hälsorisker med nanomaterial i vanliga konsumtionsvaror som krämer, sportartiklar och liknande – hur kan KemI skydda befolkningen för dem?
– Kunskapen är väldigt bristfällig. Bara fem procent av den forskning som görs om nanomaterial gäller riskerna. Resten rör utveckling av tillämpningarna. Det är en dålig snedfördelning, som gör det svårt att hinna i fatt med kunskap om vilka risker, som finns. Litet kunskap finns dock redan och nu diskuteras hur producenter kan ta ansvar för att produkter med nanomaterial är ofarliga. År 2012 kommer EU:s kemikalielagstiftning att revideras och då kommer nanomaterial att ingå.
Vad innebär det svenska ordförandeskapet i EU för kemikaliefrågorna? Tar de ett stort kliv framåt nu?
– Ja ordförandeskapet har varit ett bra tillfälle att föra in nya kemikalierisker på den politiska dagordningen. Det betyder väldigt mycket. Arbetena med direktiven för elektronik, leksaker och byggmaterial utvecklas löpande. Under ordförandeskapet har flera nya risker med kemikalier kommit upp på bordet. Exempelvis har risker med nanomaterial diskuterats under ett antal seminarier. En annan viktig process under vårt ordförandeskap är att frågor som rör kombinationseffekter, alltså effekter från flera kända ämnen som samverkar och på så sätt kan få en förstärkt ohälsosam effekt på miljön, ska tas upp i Ministerrådet.
Ett IPCC, FN:s klimatpanel, för kemikalier är en idé som förts fram av forskare. Hur ser du på den möjligheten?
– En mycket bra tanke! På kemikalieområdet finns alldeles för litet kunskap om vilka effekter som hanteringen för med sig. För att kunna fatta kloka beslut behöver politiker en vetenskaplig konsensus att grunda sina beslut på. Det skulle vara fantastiskt om man kunde etablera något liknade, som gjorts på klimatområdet med FN:s klimatpanel IPCC, också inom kemikalieområdet. Det viktiga är då att panelen ska bestå av oberoende forskare utan koppling till industrin, som ju har sina egna intressen att bevaka.
Nu ska vi använda lågenergilampor, i det vällovliga syftet att spara energi. Där finns dock ett bekymmer eftersom dessa lampor innehåller kvicksilver, ett oerhört giftigt ämne. Om detta sprids i miljön kan det ansamlas i människor och miljö med förödande konsekvenser. Hur arbetar KemI med den frågan?
– Det viktiga är att vi har två vällovliga ambitioner. Låt oss fokusera på det positiva och inte på kollisionen mellan olika intressen. Energilampan behöver utvecklas vidare till en energisnål lampa utan farliga kemikalier som kan spridas. Det är bekymmersamt att det finns kvicksilver i alla hem. Om en varm lampa går sönder sprids kvicksilvret och måste tas om hand på rätt sätt.
Konstgräs med återvunna gamla bildäck anläggs på fotbollsplaner. Däck innehåller flera ämnen, som kan vara cancerframkallande, påverka arvsmassan eller störa reproduktionen. Förra året gick KemI ut med en rekommendation att inte använda gummigranulat av återvunna däck som fyllnadsmaterial när nya fotbollsplaner och lekplatser ska användas. Varför kom ni inte med ett förbud?
– Det är svårt att bedöma hur farligt detta är. Vi vet inte hur exponeringen sker och hur allvarlig den är. Men det är klokt att minimera exponeringen. När kunskapen om nya risker dyker upp kan man inte förbjuda en produkt förrän man vet hur allvarlig exponeringen är. Detta behöver visas genom mer forskning på området.
På vilka områden framför allt önskar du dig forskning?
– Mest av allt önskar jag mer forskning om samverkanseffekter. Det finns mycket litet kunskap nu om synergieffekter även om vi känner till enstaka ämnens egenskaper. Men hur de förstärker varandra vet vi inget om. Alltså ett ganska harmlöst ämne kan bli farligt i kombination med ett annat ämne. Mer forskning behövs också om riskerna med perfluorerade ämnen och nanoprodukter. Utvecklingen går snabbt på området och kunskaperna om riskerna ligger långt efter.
Författare
:
Birgitta Bruzelius
Chefredaktör