Miljöforskning Nummer #1 februari 2008

Sjukdomar som kan överföras mellan djur och människa kallas zoonoser. En del av dessa kan överföras via mat och kallas livsmedelsburna zoonoser. Smittämnet kan vara bakterier, virus eller parasiter som finns hos djur utan att dessa blir sjuka. Exempel är bakterierna Campylobacter och enterohemorrhagisk E. coli s.k. EHEC eller VTEC. Salmonella däremot kan ge upphov till sjukdom både hos människa och hos djur. Zoonoser ska bekämpas enligt svensk zoonoslag och EU:s Zoonosdirektiv. Fokus för lagstiftningen ligger på just de livsmedelsburna zoonoserna.

Kor kan bli smittfria vid betesgång. Detta används som en strategi för att minska smittrycket på infekterade gårdar. För att förhindra spridning av smitta är det viktigt att undersöka olika faktorer som kan påverka infektionstiden hos nötkreatur Internationellt studeras hur probiotika och vacciner kan minska utsöndring och förhindra infektion
Foto: Bengt Ekberg, SVA.

Här beskrivs aktuell forskning kring och insatser mot tre bakteriella zoonoser som alla orsakar mag/tarmsjukdom hos människa och är anmälningspliktiga enligt Smittskyddslagen: Campylobacter, Salmonella och EHEC/VTEC.

Campylobacter vanliga hos djur

Slaktkyckling pekas ofta ut som smittkälla för infektion med Campylobacter (framförallt Campylobacter (C.) jejuni) hos människa, men även andra smittkällor finns, såsom opastöriserad mjölk, förorenat dricksvatten och kontakt med husdjur. För att kontrollera och förhindra att svenska kycklingar ska
smittas med Campylobacter har branschorganisationen Svensk Fågel sedan 1990-talet undersökt alla kycklingflockar vid slakt i olika Campylobacter-program. Flera studier har gjorts vid SVA för att utreda smittvägar och möjligheter att förhindra infektion av kycklingflockarna. Man har sett att kycklingarna smittas någon gång efter de två första levnadsveckorna. Smittan, som kommer från omgivningen, kan föras in via ventilation, redskap eller personalens klädsel. Trots svårigheter med att stänga ute smittan helt, visar resultat från studier att cirka 25 % av landets uppfödare levererar kycklingar som är fria från Campylobacter, vilket visar att det är möjligt att föda upp svensk slaktkyckling utan att de smittas med Campylobacter.

Slaktkyckling pekas ofta ut som smittkälla för infektion med Campylobacter hos människa, men även andra smittkällor finns, exempelvis opastöriserad mjölk, förorenat dricksvatten och kontakt med husdjur. Kycklingarna drabbas någon gång efter de två första levnadsveckorna av smittan som kommer från omgivningen via ventilation, redskap eller personalens klädsel. En fjärdedel av landets uppfödare levererar kycklingar
som är fria från Campylobacter
Foto: Bengt Ekberg, SVA.

För att spåra smittvägar och smittkällor för Campylobacter görs typning under artnivå så kallad subtypning främst med molekylärgenetiska metoder. I studier vid SVA och Livsmedelsverket av isolat från sjuka människor och från slaktkyckling visades att många isolat från kycklingar hade subtyper av C. jejuni som också var vanligt förekommande bland patientisolat. Men det fanns även subtyper som förekom bara hos kyckling respektive bara hos människa. Frågan är om det finns C. jejuni som inte orsakar sjukdom på människa och vad det är som skiljer dessa från sjukdomsframkallande stammar. Virulensfaktorer kallas de egenskaper hos bakterier, som gör att Campylobacter kan orsaka sjukdom hos människa. Virulensfaktorer hos Campylobacter är ett aktuellt område för forskning och diskussion. Man har påvisat en rad egenskaper, som kan tolkas som virulensfaktorer men man har ännu inte säkert kunnat fastställa deras betydelse för sjukdomsprocessen.

Problemet är att man för Campylobacter saknar en in vivo- modell för närmare studier av den biologiska effekten av dessa virulensfaktorer. Genom att sekvensera hela genomet för flera Campylobacter-stammar hoppas man kunna identifiera verkliga virulensgener. Detta skulle ha stor betydelse för bedömning av risker med Campylobacter och hur dessa ska hanteras.

Infektion orsakad av verotoxinproducerande E. coli (VTEC) har uppmärksammats som ett folkhälsoproblem i Sverige. SVA har visat att ca 3 % av nötkreaturen som slaktas bär VTEC O157 i tarmen och att infektionen är vanligast hos kalv. I Sverige dominerar en speciell undertyp av VTEC O157 hos infekterade nötkreatur och människor. Denna variant finns främst i sydvästra Sverige, men verkar spridas österut. För att förhindra spridning är det viktigt att undersöka olika faktorer som kan påverka infektionstiden hos nötkreatur. Kor kan bli smittfria vid betesgång, vilket används som en strategi för att minska smittrycket på infekterade gårdar. Internationellt studeras hur probiotika och vacciner kan minska utsöndring och förhindra infektion med VTEC. På sikt borde dessa produkter studeras under svenska förhållanden. Under året startar ett doktorandprojekt på lantbruksuniversitet (SLU) tillsammans med SVA för att undersöka riskfaktorer och åtgärder, som kan minska infektion i besättningar av nötkreatur.

VTEC överlever i mark och gödsel i upp till ett år och kan förorena vatten efter kraftiga regn eller vid översvämning. Vid bevattning finns risk för att VTEC förorenar växande livsmedelsgröda, som i sin tur för smittan vidare till djur och människor. Klimatförändringar kan få betydelse framöver. Sydvästra Sverige förväntas få störst ökning av nederbörden och där finns också störst andel infekterade besättningar.
Foto: Bengt Ekberg, SVA.

VTEC har även livsmedelshygieniska aspekter eftersom spridning kan ske via köttprodukter. Tolv procent av kalvarna som slaktas bär VTEC O157 på öronen, vilket visar hur vanlig hudförorening är och vikten av god slakthygien för att minska spridning i livsmedelskedjan. Nästa steg vore att utföra riskvärderingar för att beräkna smittrisker i livsmedelskedjan tillsammans med Livsmedelsverket och SLU.
Ytterligare ett forskningsområde är VTEC i miljön. Bakterien kan överleva i mark och gödsel i upp till ett år och det pågår studier där överlevnaden studeras i avgränsade jordpluggar utomhus samt på livsmedelsgröda. Forskning sker även kring olika hygieniseringsmetoder för att avdöda smittämnen i gödsel, som kan användas rutinmässigt och som är såväl miljömässigt som praktiskt
försvarbara i större skala. VTEC kan även förorena vatten efter kraftiga regn eller vid översvämning av förorenad betesmark. Det är därmed risk att VTEC smittar människa, djur eller förorenar växande livsmedelsgröda, exempelvis vid bevattning. Effekter på smitt-spridning till följd av klimatförändringar kan få betydelse framöver. Sydvästra Sverige förväntas få störst ökning av nederbörden och där finns också störst andel infekterade besättningar.

Salmonella hos nöt

Det finns mer än 2000 typer av Salmonella. Salmonella (S) Dublin är den typ som är vanligast hos nötkreatur. Vissa djur kan bli kroniskt infekterade och de har stor betydelse för spridningen, både inom och mellan besättningar. Om Salmonella påvisas i besättningen spärras den, en utredning görs för att klarlägga bl.a. smittkälla och eventuell vidare smittspridning.

Den strukturrationalisering som pågår inom lantbruket innebär en ökad risk att nötkreatursbesättningar blir salmonellasmittade eftersom större besättningar oftast köper in flera djur. Smittan kvarstår också längre och saneringskostnaderna blir högre. Bakteriologiska undersökningar görs rutinmässigt av de besättningar som bedöms vara de mest sannolika smittkällorna men att undersöka många besättningar är oftast inte ekonomiskt möjligt. Med en billigare test skulle ett större antal besättningar kunna undersökas. Fördelen med serologiska tester är att de är billiga och att de även kan användas på besättningsnivå i tankmjölk.

Nackdelen är att de inte identifierar alla typer av Salmonella. En serologisk test påvisar inte heller om djuret vid provtagningstidpunkten är infekterat med Salmonella utan den påvisar om antikroppar mot Salmonella finns hos djuret, det vill säga om djuret/en varit exponerade för Salmonella för mer än tre till fyra veckor sedan. Trots dessa tillkortakommanden finns förutsättningar att använda serologi som ett komplement för att effektivisera smittspårning.

I ett projekt som nyligen startats vid SVA ska vi klarlägga om användning av en serologisk test kan effektivisera smittspårningen när S. Dublin påvisats i en nötkreatursbesättning. Såväl tankmjölk som serum kommer att undersökas i olika smittade besättningar, parallellt med bakteriologiska undersökningar. Resultaten förväntas ge en indikation om i vilka fall serologi är en användbar metod för smittspårning.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Nummer

Konferenser