Sorkfeber, eller nephropathia epidemica, orsakas av Puumalavirus (PUUV) som har skogssork (Myodes glareolus) som enda naturliga reservoar. Skogssorkar sprider PUUV via saliv, urin och spillning men infekterade individer påverkas inte allvarligt av PUUV infektion. Såväl skogssorkar som människor infekteras sannolikt oftast genom in-andning av virus intorkade på dammpartiklar.
Med lite bakgrundstatistik blir det lättare att förstå omfattningen av sorkfeberutbrottet i Sverige under 2007. I norra Europa - i regioner av Ryssland, Finland och Sverige - finns flest fall av sorkfeber och i Sverige utmärker sig Västerbotten och Norrbotten. Sorkfeber är Finlands "nationalsjukdom" och toppnoteringen från 2002 med 2 603 fall motsvarar cirka 50 fall per 100 000 invånare. Räknat på årsbasis uppvisade Västerbotten 2007 ett förhoppningsvis svårslaget rekord när det vid årets slut stod klart att 810 västerbottningar fått diagnosen sorkfeber vilket motsvarar 315 fall per 100 000 länsinvånare. Detta är i sammanhanget unikt och extremt också på global skala.
Sjukdomssymptom hos människa
Andelen subkliniska fall, det vill säga de som infekteras men inte uppsöker vård, har i en tidigare studie beräknats till över 80 % och de lindrigare sjukdomssymtomen förväxlas ofta med influensa av allmänheten.
Inkubationstiden är 2-6 veckor och vanliga symtom är hög feber, muskelvärk och påverkat allmäntillstånd tillsammans med buk- och ryggsmärtor, huvudvärk samt trötthet. Många får även påverkad njurfunktion med initialt minskade och senare ökade urinmängder. Det finns inget vaccin eller botande läkemedel utan man kan endast lindra symtomen. Sorkfeber läker vanligen ut av sig själv inom några veckor. Dödligheten är ungefär en halv procent.
I Sverige, mestadels norr om 60:e breddgraden/naturliga norrlandsgränsen, och i Nord- och Östeuropa som helhet, inträffar de flesta fall av sorkfeber under höst och vinter.
Vedbodar och uthus attraktiva
Människor smittas oftast när skogssorkar i samband med ökad rörlighet kommer i kontakt med och drar fördel av människans miljöer. Det kan vara vedbodar och uthus som ger bättre skydd mot rovdjur (predatorer) och ogynnsamt klimat än deras "naturliga" habitat i skogsmiljö, och då i synnerhet om det inte finns något skyddande snötäcke.
När ett stort antal sorkfeberpatienter tillfrågades visade det sig att 8/10 som kände sig säkra på smittotillfället angav att de varit engagerade i vedhantering, renovering/städning av hus, arbete i trädgård eller hantering av exempelvis hö. Det är alltså inte vi människor som stöter på PUUV-infekterade skogssorkar i deras skogsmiljö, utan oftast skogssorkarna som hemsöker oss och sprider PUUV. På den här punkten skiljer sig sorkfeber i Nord- och Östeuropa från övriga kontinentala Europa där människor oftast smittas av PUUV i samband med vistelse i skog under sommarhalvåret.
Sork men inte sorkfeber i hela landet
Skogssorken är Sveriges vanligaste däggdjur. Den finns över hela landet med undantag endast för en del fjällområden och Gotland. Genom fylogenetiska analyser vet vi att det finns en nordlig och sydlig variant av både skogssork och PUUV som möts i en kontaktzon i höjd med Sollefteå. De återkoloniserade sannolikt Skandinaviska halvön efter senaste istiden söderifrån via den landbrygga som då fanns mellan nuvarande Danmark och Sverige, respektive österifrån runt nuvarande Bottenviken. Det finns alltså ett PUUV som "härjat" i södra Sverige. Sällsynt söderut i SverigetI ljuset av detta är det märkligt att sorkfeber i Sverige sällan rapporteras från söder om 60:e breddgraden, när vi så nära som på danska ön Fyn och vidare söderut återfinner både PUUV och patienter? I det epidemiologiska material som samlats sedan sorkfeber blev anmälningspliktig finns inga entydiga tendenser att sjukdomen sprider sig söderut i Sverige. Enstaka förbryllande fall dyker upp emellanåt, men epidemier av sorkfeber i södra Sverige är osannolikt.
Genom insamling av gnagare söker vi mönster i koppling mellan smågnagare, PUUV (och andra smittoämnen) och miljöfaktorer (via NILS). Är exempelvis skogarna i södra Sverige för fragmenterade för att PUUV skall kunna vidmakthållas och spridas mellan mer eller mindre isolerade populationer av skogssork?
I Sverige, från ungefär naturliga norrlandsgränsen och norrut, uppvisar smågnagarsamhällena en 3-4 års periodicitet i populationssvängningar som i hög grad påverkas av specialistpredatorer som hermelin och småvessla. Dessa specialistpredatorer är effektiva jägare också under det snötäcke som annars skyddar smågnagare från andra predatorer och kargt vinterklimat i norr.
Högt antal inte hela förklaringen
Antalet fall av sorkfeber är mycket tydligt kopplat till regionala förekomsten av skogssork: mycket skogssork i höstpopulationen leder till många fall av sorkfeber under den efterföljande vintern. Men förekomsten av skogssork var under höstarna 1998 respektive 2004 båda högre än under hösten 2006 och ändå kom antalet sorkfeberfall vintern 2006/2007 att vida överstiga antalen under 1998/1999 och 2004/2005. Det är alltså tydligt att en faktor - antalet skogssorkar - inte räcker för att förklara det extremt höga antalet fall av sorkfeber, utan det var flera faktorer i samverkan som bidrog till utbrottet 2007.
Det svenska syndromet
En rad gynnsamma omständigheter för skogssorkpopulationer under perioden 2005-2007 kan ha bidragit till sorkfeberutbrottet. Bland dessa är en relativt hög vinteröverlevnad från 2005 till 2006 och en kraftig populationstillväxt över sommaren 2006 till följd av ett måttligt predationstryck i det som ändå utgjorde en naturlig tillväxtfas i populationsdynamiken för smågnagarna i norr. I samband med detta är spridningen av PUUV mellan skogssorkar under hösten hög.
Så långt är allt ganska "normalt" men det som sedan inträffade var en period med för årstiden hög temperatur, vilket gjorde att den snö som föll i oktober 2006 endera töade bort eller kompakterades och fick en hård isskorpa under andra halvan av november. Ingen ny snö föll egentligen före nyår. Istället föll temperaturen och i samband med detta kom skogssorkar i rörelse att i stor omfattning hamna i eller i anslutning till mänskliga boningar och där utsöndra PUUV som infekterade de boende. Detta fenomen - en snöfattig period i vintern med regn och/eller köld som sätter skogssork i rörelse - har nu inom sorkfeberforskningen kommit att kallas "det svenska syndromet" (Heikki Henttonen: "the Swedish syndrome").
Extra stor sorkpopulation
Innevarande säsong 2007/2008 skiljer sig i synnerhet på en punkt från den föregående: inte sedan 1973 har skogssorkpopulationen varit så stor som den var hösten 2007. I övrigt ter sig "vintern" snarlik, med ömsom snöfall och ömsom regn och tö. I en pågående pilotstudie undersöks kopplingen mellan lokalt klimat och fångst av skogssork i eller i anslutning till flera boenden i Västerbotten. Om de mönster som observerats det senaste decenniet inte förändras har vi ett par år på oss att identifiera, påvisa och bättre förstå de faktorer - utom skogssorktillgången i sig - som bidrar till oväntat stora utbrott av sorkfeber. Möjliga sådana faktorer att studera är exempelvis om viruset har förändrats så att det effektivare infekterar skogssorkar (fler infekterade = högre prevalens) och människor och/eller om viruset orsakar allvarligare symtom än tidigare.
Täta huset! Rör inte upp damm!
Under tiden bör människor som bor och vistas inom endemiska områden undvika kontakt med skogssorkar och deras utsöndringar. Helst bör man hålla skogssorkar helt borta men de är skickliga klättrare och kan ta sig igenom öppningar så små som ungefär en kvadratcentimeter - täta huset så gott det går! Ny forskning har visat att PUUV kan "överleva" i två veckor i rumstemperatur och med all sannolikhet mycket längre än så i ett kallt och fuktigt vinterklimat - undvik att röra upp damm i miljöer som också skogssorkar rör sig i, exempelvis vedbodar. Om städning är anbefallet - låt dammsugaren stå (om den inte har ett filter som "fångar" viruspartiklar) och våttorka istället, gärna med lämpligt lösningsmedel som bryter sönder virusets hölje.
Författare
:
Gert E Olsson
är forskare vid Virologiska avdelningen, Smittskyddsinstitutet, Solna; CBRN-skydd och säkerhet, Totalförsvarets forskningsinstitut, Umeå; Vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, Umeå.
E-post:
gert.olsson@smi.ki.se