Miljöforskning Nummer #1 februari 2002

Samtidigt finns såväl hos politiker som planerare i storstadsområdena en trend att förespråka något annat annat än biologisk mångfald, nämligen "stadsmässighet". Man menar att det vi bör eftersträva är mer av den byggda stadskaraktären, och mindre av det gröna.

En sådan inställning leder också till ett bejakande av att mer av de grönytor som ger städerna en öppen karaktär bebyggs. T ex finns en prognos - troligen grovt tillyxad, med säkerhet osäker - att Stockholm de närmaste 30 åren ska växa med 600000 människor, dvs 20000 per år, och att många av de bostäder som behövs ska byggas inne i staden på de idag inte bebyggda ytorna. En diskussion har börjat om hur en sådan förtätning kan utföras. Men risken finns att en sådan praktiskt inriktad diskussion gör att vi glömmer att ställa de viktiga övergripande frågorna.

Bygga bort Stockholms särart?

En sådan övergripande fråga är: Är det över huvud taget möjligt att bygga bostäder i Stockholm för alla dessa 600000 som klappar på stadsporten? Det enklaste svaret är naturligtvis att det visst går, det är bara att bebygga de öppna ytor som finns, och när inte det räcker riva de befintliga husen och bygga högre. Frågan måste naturligtvis formuleras på ett mycket mer nyanserat sätt, t ex: Kan man bygga bostäder för alla dessa med bibehållna, eller förbättrade, stadskvaliteter? Eller formulerat på ett annat sätt - och den frågan inbjöd utställningen knappast till - vilka kvaliteter vill vi ha i den urbana miljön?

En sak är i alla fall alldeles klar - om man med "Stockholm" menar Stockholms stad, så är det naturligtvis alldeles omöjligt att inhysa alla dessa 600000 människor utan att bygga bort mycket av det som ger Stockholm dess särart, och som gör staden attraktiv: de öppna vattnen, måttfullheten och enhetligheten hos byggnaderna när det gäller hushöjd, den tydliga gränsen mellan den centrala stenstaden och den grönskande ytterstaden, ytterstadens lummighet osv.

Biologisk mångfald lika viktig som skönhet

För det är mycket troligt att man nu såväl som i framtiden framför allt kommer att tillmäta grönområden betydelse mest för deras skönhet, som platser att träffas och vistas på osv. Men den biologiska mångfalden är en faktor som blir allt viktigare. Tidigare har städer och tätorter av botanister och zoologer ofta uppfattats som uppgivna restområden.

Senare tids forskning visar en betydligt mer nyanserad bild. Biologisk mångfald omfattar all variation mellan ekosystem, arter och gener, och mycket av denna mångfald finns i städer. Artrikedom är en av de viktigaste upplevelsevärdena som människor önskar sig av grönområdena. Arter som är hotade i olika grad har förtecknats i så kallade rödlistor. Grönstrukturen i städer innehåller åtskilliga rödlistade arter. Några exempel från Stockholm är skogsduva och mindre hackspett, flera mycket sällsynta vedlevande insekter, och några växtarter som är unika för landet.

Tjäderspel och tystnad

En av de egenskaper hos grönstrukturen som gynnar mångfalden är förekomsten av lövskog och lövträd, som i parker och bryn kan bli mycket gamla och grova. Även träd och buskar som har frukter och bär, viktiga för övervintrande fåglar, är vanliga i grönområdena. Dessutom finns ännu i förorterna ett nätverk av skogsmiljöer som är tillräckligt sammanflätat för att hysa flera arter barrskogsfåglar som annars inte lever i den urbana miljön, utan i just skogen. Kring ytterförorterna finns stora sammanhängande grönområden, där man ännu kan plocka svamp och uppleva tystnad och tjäderspel, vilket för många är livskvalitet.

Biodiversitet – många biografer?

Här finns en uppenbar konflikt inbyggd. I den pågående stadsbyggnadsdebatten finns en tydlig trend mot den täta staden; en stad med folkliv på gatorna, människor som träffas på torg och platser, myllrande restauranger, kulturaktiviteter… I denna beskrivning, som man ibland kan uppleva som idylliserande, är knappast "biodiversitet" något som leder till andra tankar än en mångfald av biografer. Det biologiska, växter och djur, stämmer dåligt in i dessa tankemönster.

Från biologisk mångfaldssynpunkt kan detta bli ett allvarligt hot. Och det hotet är inte bara ett hot mot de rika befintliga biotoperna i städer. Det är också ett hot mot möjligheterna att bevara en del av landsbygdens biotoper i staden och i den stadsnära miljön. I jordbrukslandskapet har en ofantlig mängd viktiga småbiotoper tagits bort, samtidigt som ängar och hagar skogsplanterats, så att den skogbevuxna arealen ökat. Den vegetation som uppstått genom brukande och hävd försvinner. Det är här som stadsutbyggnad kommer in inte bara som ett problem, utan också som en möjlighet. Vid framtida utbyggnader av stadsdelar på jord- och skogsbruksmark är det nämligen fullt möjligt att ta tillvara en del av de biotoper som uppstått genom mänsklig påverkan. Det är sällan - kanske aldrig - möjligt att inne i städer ta tillvara de mest värdefulla ängsbiotoperna etc, men enklare ändå biologiskt värdefulla biotoper som uppstått mer genom tramp och slitage kan finna sina platser i tätorterna.

Det finns också en annan hotbild som inte är så tydlig, men som kan bli mycket allvarlig sett på lång sikt. Det är nämligen mycket sannolikt att den starka miljövårdsrörelse som vi har i de nordiska länderna till stor del baseras på att de allra flesta människor har en intuitiv känsla för naturen genom att de alltsedan barnsben på ett självklart sätt kommit i kontakt med den genom att den funnits intill hemmet. Om alltmer av bevarade små skogs- och ängspartier inne i tätorterna tas bort, kommer denna möjlighet till insikt att försvagas, och därmed på lång sikt arbetet för miljön och den biologiska mångfalden.

Se upp för ”de små stegens tyranni”!

För att återknyta till Stockholms planering så är - den för Stockholms politiker och stadsplanerare kanske bistra - sanningen att Stockholm och flera av kranskommunerna är mer eller mindre "fullbyggda", om man önskar få väsentliga kvaliteter kvar, och inte minst om Stockholms barn och äldre också i framtiden ska ha tillgång till bostadsnära vardagsnatur. Mindre bebyggelsekompletteringar kan förekomma, inte minst i områden som omvandlas från industri till bostäder, men att ta tillvara stora delar av den prognosticerade inflyttningen är inte möjligt utan att bygga bort mycket av det som är viktigt för såväl de som bor här som besökarna. 

Stockholms tillväxt, om den nu blir så som prognoserna antyder, måste trots allt till stor del ske mer perifert, med en samtidig satsning på miljövänliga kollektiva transporter, som t ex i Nederländerna och Schweiz. Där kan förtätning vara till gagn för miljön: centra kan ges mer stadsprägel, nergångna områden kan få en välbehövlig upprustning. Vad som kan bli helt förödande är en fortsatt utveckling med "de små stegens tyranni", dvs där varje litet grönområde betraktas för sig, bebyggs, och man till sist står kvar med en stadsbygd utan egentlig struktur och med såväl vistelsevärden som biologiska värden förlorade.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Läs tidigare nummer