Djurhållande bönder och fritidsbrukare kommer under överskådlig tid att vara ”nyckelarten” för den biologiska mångfalden i betade marker. Därför är det angeläget att veta mer om förutsättningarna för deras arbete och vad som får dem att vilja fortsätta. En central slutsats från fallstudierna är att naturbetesmarkerna måste förstås i sitt sammanhang. Betesmarkerna är inga isolat, utan skötseln av dem ingår vanligen som delar i aktiva lantbruksföretag. För att betesdriften ska kunna bestå, krävs tillfredsställande villkor för hela verksamheten. Dessutom behöver nya brukningsformer stimuleras, såväl storskaliga lösningar som tids- och arbetsbesparande skötselsystem i den lilla skalan, liksom samverkansformer för brukandet av marker i bygder med mosaikartad karaktär.
Samtidigt varierar naturbetesmarkernas betydelse för landskapsbilden, liksom deras ekonomiska vikt för lantbruksföretagen och deras plats i människors medvetande och funktion vad gäller traktens identitet. Vidare kan det finnas mer brännande frågor som konkurrerar om uppmärksamheten, inte minst avfolkningsproblematiken i glesbefolkade områden.
Stolta ägare
Våra fallstudier visar att naturbetesmarkernas brukare är intresserade av att blir mer aktiva och ta del i utformningen av målsättningar och skötselplaner. De känner i regel stolthet över att äga marker med särskilda värden, vill gärna att den biologiska mångfalden består i deras hagar, och bär en känsla av ansvar för detta.
Men hur ska den lokala delaktigheten utformas? I HagmarksMistras andra fas gjordes en fördjupad studie av Södra Öland. Här finns mycket höga biologiska värden i Stora alvaret och sjömarkerna, kalkrika marker som betats under årtusenden. I landskapsvårdskretsar har området blivit omtalat för den samverkan som där skett mellan myndigheter och lantbrukare, bland annat i samband med att området togs upp på UNESCO:s lista över världsarv.
Problematiken på Öland har sin grund i en kollision mellan två konstitutionella regler, som sätter olika ramar för hur beslut om marken skall tas; världsarvsprocessen förutsätter lokal delaktighet, medan skyddsvärda landskapskvaliteter bestäms på central nivå i EU:s naturvårdspolicy Natura 2000.
Bot mot godtycke
Genom intervjuer och dokumentstudier i HagmarksMistra framkom faktorer som varit lyckosamma; ömsesidig respekt, möjligheter till lokalt inflytande med formella forum för dialog mellan brukare och myndigheter och utvecklandet av en gemensam förståelse i frågan. För lantbrukarna är det viktigt att få vara delaktiga i ett sammanhang med övergripande strategidiskussioner, där landskapsvården betraktas som en integrerad del av jordbruket och bygden. Frågan om delaktighet är därför svår att begränsa bara till markanvändningen. Därtill har självfallet tilltagna ekonomiska resurser för ersättningar till lantbrukarna och för personalresurser från myndighetssidan haft stor betydelse.
Men förutsättningarna för samverkan är i hög grad knuten till intresset och förmågan hos enskilda handläggare. Detta pekar på ett behov att utveckla strukturer och strategier som kan överleva personalförändringar, och som inte riskerar stor arbetsbelastning för ett fåtal. Vidare blir långsiktigheten och hållbarheten i samverkan betänklig när ambitioner om samförstånd endast gäller vissa satsningar och projekt, medan andra sköts på annat sätt. Från brukarnas håll är en sådan bristande helhetssyn svår att godta, samtidigt som det ger tjänstemännen en svår arbetssituation.
Sammantaget motiverar resultaten en diskussion kring vilken kompetens som behövs i arbetet med landskapsfrågor inom exempelvis länsstyrelsernas naturvårdsenheter. Vilka konsekvenser får den växande insikten om att naturvård inte bara handlar om biologi utan till en avgörande del också om människor, relationer och kommunikation?
Hagmarksmistra
Hur ska vi göra för att bibehålla naturbetesmarkerna och deras artrikedom? Med avstamp i denna fråga har forskningsprogrammet HagmarksMistra bedrivits under sju år och avslutas under 2008. Programmets tyngdpunkt har legat inom biologi, men studier har också gjorts inom bland annat djuruppfödning, agrarhistoria, lantbruksekonomi samt rörande allmänheten och naturbetesmarkerna.
Fallstudier med intervjuer har gjorts i Berg och Lerdala församlingar på Billingen, i Malmbäck och Almesåkra församlingar på småländska höglandet, i Sköldinge och Lerbo församlingar i Södermanland samt i Offerdal och Kalls församlingar i mellersta Jämtland.
Författare
:
Marie Stenseke
är docent i kulturgeografi och lektor vid Göteborgs universitet. Hennes forskning kretsar kring landskapsförvaltning och naturvård, och berör bland annat lokal delaktighet och friluftsliv.