”Vattenupptag och molndroppsbildning på organiska aerosoler. Följder för klimatet”
Adam Kristensson (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Copenhagen Centre for Atmospheric Research.
E-post: adam.kristensson@comhem.se
Atmosfäriska partiklar äventyrar klimat och hälsa.
Atmosfäriska, luftburna partiklar (sk aerosolpartiklar) har flera källor: bilavgaser, skorstensrök, havsspray, skogsbränder, vedoch koleldning, mekaniska jordpartiklar, gas-till-partikelomvandling i atmosfären, cigarettrök osv. Flera av dessa är förstås skapade av människan och kan påverka både hälsa och klimat - hälsan genom att vi inandas giftiga partiklar och klimatet genom att partiklarna reflekterar solljusets strålar (den direkta effekten) och bildar molndroppar som i sin tur reflekterar solljuset (den indirekta effekten).
Den indirekta effekten är idag mycket osäker, men kan vara av samma storleksordning som den värmande effekten från växthusgasen koldioxid. Partiklar komplicerar åtaganden för att minska växthuseffekten. När man minskar utsläppen av växthusgaserna, åstadkommer man nämligen ofta en minskning av partikelföroreningarna på samma gång eftersom de ofta har samma källor. Medan växthusgaserna överlever flera decennier i atmosfären, har partiklarna en livstid på bara en vecka. Med andra ord kan den ”maskerande” kylande effekten av aerosolpartiklarna försvinna när man försöker minska utsläppen av växthusgaser och man får en tillfälligt skenande uppvärmning. Det är viktigt att på ett korrekt sätt bestämma den indirekta effektens härkomst och magnitud. Det är därför bråttom att minska mängden växthusgaser i atmosfären för att vi ska ha en rimlig chans att hålla nere klimatförändringarna till maximalt två grader. Att försöka behålla en rimlig mängd partiklar i luften för att förhindra en skenande uppvärmning är inte ett bra alternativ eftersom vi då inte minskar de miljoner förtida dödsfall världen över som beror på partiklar.
Med hjälp av mätningar av artificiella modellaerosoler i laborativa miljöer får man större förståelse för hur organiska aerosolpartiklar kan kyla klimatet. Åldrande partiklar som innehåller salter och aminosyror eller sot- och levoglucosan från biomassaförbränning fungerar relativt bra som molnkondensationskärnor och har stor betydelse för molnens kylande förmåga.
”Ekologiska trösklar vi inte får överskrida: Hur kan vi definiera randvillkor för planetär hållbarhet?”
Johan Rockström (projektledare)
Konferensrapport från Stockholm Environment Institute.
E-post: johan.rockstrom@sei.se
I somras träffades ett tjugotal av världens ledande vetenskapsmän för att diskutera om det är möjligt att definiera gränsvärden för vad vår planet klarar. Bakgrunden till workshopen var de ökande vetenskapliga rön om att vi står inför s k trösklar eller ”tipping points” inom ett flertal av planetens system såsom klimatförändring, försurning av världshaven, ozonuttunning och ohållbar markanvändning. Dessa trösklar innebär att man skulle skifta till nya tillstånd, som inte skulle erbjuda samma förutsättningar för mänsklig välfärd som vi är vana vid. Att sätta gränsvärden utifrån ett riskperspektiv är ingen ny idé, men den här workshopen markerade ett nytt försök att göra det på planetär nivå. I stället för att sätta mål för vad som är politiskt möjligt eller för våra konsumtions- och produktionsmönster, önskade forskarna utgå från vad naturen själv presenterar för absoluta och icke-förhandlingsbara gränser.
Utifrån forskarnas slutsatser kommer mer vetenskapligt arbete utföras för att se till att de bygger på bästa möjliga bevis och underlag. Ytterligare steg blir att inleda mer samhällsvetenskaplig forskning kring vilka förändringar som är nödvändiga för att mänskligheten ska hålla sig inom gränserna.
”Omsättning och emissioner av växthusgaser från floder, sjöar och våtmarker i Pantanal, Brasilien”
Davis Bastviken (projektledare)
Resultatsammanfattning från Biokemi, Stockholms universitet.
E-post: david.bastviken@geo.su.se
Våtmarker och sjöar som metankällor.
Metan (CH4) är en växthusgas som står för ca 20% av den ökade växthuseffekten under det senaste seklet. Mängden metan i atmosfären har också ökat avsevärt under samma tidsperiod. Våtmarker och sjöar är betydande metankällor globalt sett och bidrar till de totala icke-antropogena emissionerna. Tyvärr är dock metanemissionerna sannolikt underskattade pga bristande kunskap om tropiska emissioner. Detta projekt har bidragit till att möjliggöra medverkan i en internationell forskningsinsats för att studera omsättning och emissioner av metan i ett av världens största tropiska våtmarksområden i Brasilien.
Arbetet gick ut på att komplettera tidigare mätningar genom detaljstudier över hur metanemissioner varierar över tid och plats. Även processer som metanbildning och metanoxidation har varit av intresse. Växters betydelse för emissionerna har också studerats. Syftet har varit att bidra till kunskapsutbyte kring mätteknik och utveckla forskningshypoteser med övriga deltagare från olika länder.
De preliminära resultaten indikerar att tropiska metanemissioner från sjöar är betydligt högre än från sjöar i tempererade och boreala klimatzoner. Det kunde fastställas att den flytande vegetationen som dominerar Pantanal visserligen bidrog till ökande metanflöden indirekt genom tillförsel av organiskt material till sediment, men inte direkt påverkade genom att t ex transportera gas genom vävnaden som vissa vattenväxter gör.
Ansvarig för denna sida: Birgitta Bruzelius