Karin Rengefors, universitetslektor i limnologi på Ekologiska Institutionen vid Lunds Universitet, har under Linnébidragens korta historia varit medsökande på fyra ansökningar. Då Karin blev varse att en grupp forskare på institutionen gått ihop om en ansökan inom Genomisk Ekologi till Linnébidragens första utlysning, kände hon att det här var hennes grej.
– Jag tyckte projektet lät spännande och var övertygad om att jag skulle kunna bidra med någonting och förstås få ut något av det själv. Det var bara ingen som hade frågat mig. Så jag bjöd in mig själv till gruppen och blev väldigt positivt bemött.
Något Linnéstöd blev det dock inte i Genomisk Ekologi, men väl bidrag till en forskarskola, där Karin nu är studierektor. - Mitt deltagande i Genomisk Ekologi har ökat mitt nätverk markant och jag har startat flera nya samarbetsprojekt med andra i gruppen, säger hon nöjt. I senaste omgången tilldelades Centre for Animal Movements på samma institution, där Karin också var medsökande, ett Linnébidrag.
Missgynnas verkligen kvinnor av de här större strategiska satsningarna?
– Ja, i den första utlysningen var extremt få kvinnor involverade i ansökningarna och ännu färre bland koordinatorerna. Jag tror att många av konsortierna bildades utifrån etablerade nätverk, vilka ofta består av män. På så sätt kommer kvinnor, som ofta tillhör en yngre generation, inte med på ansökningarna. Kommer man väl med, har man däremot en väldigt stor fördel. Det gäller både män och kvinnor.
Är det alltså ett rent nätverksproblem som gör att kvinnor missgynnas?
– Ja, definitivt! I utlysningen 2008 krävde forskningsråden att jämställdhetsaspekten skulle beaktas och uppmuntrade till en jämn könsfördelning i konsortierna. Även om könskvoten fortfarande är oroväckande skev, förbättrades den i andra omgången, troligtvis till största delen beroende på rådens krav.
Vilken roll spelar de höga kraven på att forskarna ska vara ”världsledande”?
– Viss betydelse har det säkert. Men det finns faktiskt många väldigt välmeriterade kvinnor, som inte kommit in i konsortierna. Får man inte vara med i nätverken från början så kommer man inte med på Linnéansökningarna och då hamnar man utanför.
Vad kan man göra för att förhindra att kvinnor missgynnas?
– Råden måste fortsätta ställa krav på jämställdhet vid ansökningarna. Man skulle också kunna ställa större krav på nya konstellationer och uppmuntra till ökad mångfald, med avseende på kön och ålder. En grupp kunde ju exempelvis bestå av fem väletablerade, världsledande forskare och fem yngre, lovande forskare. Det behöver inte betyda fler kvinnor, men man bryter upp gamla, väletablerade nätverk som är svåra för främst kvinnor att komma in i. Syftet med anslagen är ju både att satsa på starka, befintliga miljöer och att stimulera vetenskaplig förnyelse. I det senare fallet måste man vara beredd att stötta nytänkande och uppmuntra till nya konstellationer.
Vad kan enskilda kvinnliga forskare göra för att inte missgynnas?
– Ja, inte ska man gå och vänta på att killarna ska komma och fråga om man vill vara med. Det gör de aldrig! Det gäller att ta för sig och absolut inte finna sig i att bli lämnad utanför.
Vad kan göras på universitetsnivå?
– Det handlar om att få människor att öppna upp sig för andra! Att våga gå utanför sina traditionella nätverk. Det är prefekternas, dekanernas och avdelningsföreståndarnas ansvar att skapa en arbetsmiljö som uppmuntrar till öppenhet för nya konstellationer. Sedan är det jätteviktigt att institutionerna arbetar aktivt med jämställdhetsfrågor så att alla blir medvetna om att vi faktiskt har ett system som gynnar vissa människor medan andra missgynnas.
Författare
:
Åsa Langefors
är vetenskapsjournalist