Sedan 1960 har matproduktionen i världen fördubblats. Ökningstakten har varit snabbare än tillväxten av befolkningen, vilket gjort att Malthus idéer om att världens befolkning växer exponentiellt medan mattillgången växer aritmetiskt tycks ha kommit på skam. Men utvecklingen har skett till ett högt vattenpris. Vatten i floder, sjöar och grundvattenmagasin har förts till vidsträckta odlingar där en stor del avdunstar. Många floder når tidvis inte längre ut till haven eller till sin naturliga slutdestination. Av Coloradofloden, Gula floden, Indus och många andra floder återstår i slutändan bokstavligen en rännil. Likaså har grundvattennivån sänkts, t ex i delar av USA, norra Kina och Indien. Vattenvolymen i sjöar har kraftigt decimerats. I en del fall exempelvis Aralsjön är det annan produktion än mat som vattnet använts till.
Listan kan göras lång på områden med prekär vattenbrist. I dessa områden finns det ofta behov av mer mat. Ca 850 miljoner människor lider av undernäring. Även inom andra delar av samhället ökar efterfrågan på vatten, exempelvis för produktion av bioenergi och genom den snabba urbaniseringen. Att under dessa villkor föda världens befolkning, som växer med 70-80 miljoner per år är en gigantisk vattenutmaning. Odlingsbetingelserna förändras dessutom genom klimatförändringen.
En balanserad diet är viktig ur näringssynpunkt. Ur vattensynpunkt
är den animaliska kosten betydligt mycket mer vattenkrävande än den
vegetariska.
Foto: Jan Lundqvist, SIWI
Så ökas produktionen
Även om många vattenkällor redan är hårt exploaterade kan vattenförsörjningen förbättras med 10-15 %, t ex i Latinamerika och i delar av Afrika. Samtidigt är det befogat att minska exploateringen av vattenresurserna i andra delar av världen. Nettoresultatet kan bli plus minus noll. Ett bättre sätt att öka matproduktionen är att höja effektiviteten i vattenanvändningen, "more crop per drop", genom förbättringar i teknik och institutionella arrangemang.
Vattenbrist ger dålig avkastning.
Foto: Mats Lannerstad, SIWI
Vi måste också se till att bättre utnyttja nederbörden. Genom att "skörda regnet" (rainwater harvesting) och samla det i lokala dammar samt i form av markfuktighet, finns en stor potential, främst i Afrika men även i delar av Asien.
Oprövat alternativ
Grunden för den alternativa strategin utgörs av det faktum att det idag produceras mer än dubbelt så mycket mat i förhållande till det som vi verkligen behöver för att leva "ett aktivt, hälsosamt och produktivt liv" (FAOs definition på "food security"). Hur är det möjligt? Vi måste skilja på å ena sidan den mat som produceras på fältet, som finns att tillgå i butiker och på andra håll i samhället samt å andra sidan hur mycket mat som hushållen disponerar. Ungefär en tredjedel av produktionen används som djurfoder, vilket innebär att en stor del av det potentiella energiinnehållet (kcal) går förlorat.
Om man har tillgång till vatten är det lätt att odla.
Foto: Jan Lundqvist
Tyvärr är det mycket svårt att hitta uppgifter om dessa förhållanden i litteraturen. Även FAO blandar ihop korten och skiljer varken begreppsmässigt eller siffermässigt på den mat som finns på fälten, det som finns i handeln, hur mycket som når hushållen och vad som konsumeras respektive slängs.
Risodling i södra Indien kräver stora mängder vatten. Hög temperatur gör att avdunstningen är snabb och avsevärd.
Foto: Jan Lundqvist
I varma och fuktiga områden, som till stor del sammanfaller med de fattiga delarna av världen, är brister i skördeteknik, lagring och transport en orsak till höga förluster. I vår del av världen är utmaningen störst i konsumentledet. En barnfamilj i Sverige slänger ca 25 % av den mat som de betalt för och burit hem. Liknande siffror på svinn och släng rapporteras från andra länder i EU och USA. Till detta skall läggas förluster i andre delar av matkedjan.
Schematisk bild av den hydrologiska cykeln.
Ritad av Britt-Louise Andersson, SIWI.
Utbredd fattigdom blir utbrett välstånd?
En efterlängtad förbättring i hushållens disponibla inkomst sker runtom i världen. Kinas ekonomi har vuxit med 10 % per år under en trettioårsperiod. Andra länder i Asien, men också i Latin Amerika och i delar av Afrika följer i samma spår. Med stigande välstånd ökar efterfrågan på mat och undernäringen minskar, vilket är mycket positivt. Det är dock anmärkningsvärt att övervikt och sjuklig fetma i stället har blivit det stora försörjningsproblemet; 1,200 miljoner människor är överviktiga, främst genom en för stor och felaktig diet. Även om girighet på sistone lanserats som en dygd, är frosseri förhoppningsvis fortfarande uppfattat som ett problem, om än inte en dödssynd.
När den disponibla inkomsten stiger ökar efterfrågan på vissa matvaror, exempelvis kött och andra animaliska produkter, frukt, grönsaker och olja. Ur näringssynpunkt är det angeläget med en allsidig kost och en viss andel animaliska produkter. Men konsumtionen tenderar att öka över den nivå som anses motiverad. Enligt en studie som nyligen publicerades i den ansedda medicinska tidskriften The Lancet, är en rimlig genomsnittlig norm ca 90 gram kött per dag, varav max 50 gram rött kött. I OECD länderna ligger intaget betydligt över denna norm, medan den fattiga delen av jordens befolkning inte når upp till normen. Dessa matvaror är mycket mer vattenintensiva att producera i förhållande till den traditionella kosten.
Kurvorna visar befolkningstillväxten (vänstra diagrammet) respektive uttaget av vatten från floder, sjöar och grundvatten (högra diagrammet) under perioden 1900-2000. Båda kurvorna är uttryckta i index. Befolkningen 1900 = 1.65 miljarder och vattenuttaget 1900 = ca 580 km3.
(källa: FN dokument)
Nytänkande krävs
Med tanke på det relativa överskott av mat och den höga andelen personer som lider av övervikt, framstår fokuseringen på en ökad produktion som alltför enkel. Produktionens storlek är naturligtvis en del i denna ekvation. Men det är inte rimligt att ca hälften av den mat som produceras slösas bort. Det är inte bristen på mat som gör att 850 miljoner är undernärda. Grundproblemet är fattigdom och därmed brist på köpkraft och svårigheten att försörja sig. I dessa avseenden är utvecklingens villkor historielösa.
Vattensituation är drastiskt annorlunda idag än vad den var för bara några decennier sedan, då utvecklingen accelererade. Globaliseringen, teknikutveckling och politisk utveckling kan inte rubba på det faktum att det finns en jord med begränsade vattenresurser som skall försörja oss. Hushållning med knappa resurser rimmar dåligt med en "producera och släng" mentalitet.
Det kan krävas användning av kemikalier för att bekämpa skadeinsekter, svampangrepp i varma och fuktiga områden och det finns behov för kylanläggningar och bättre transporter. Småbönder behöver stöd i detta sammanhang. Det finns miljömässiga risker, energi kostnader och sociala utmaningar för att minska svinn i produktions- och distributionsleden. Men vem har sagt - eller vem har trott - att en förbättrad resurshushållning är problemfri?
Ät upp!
Den kanske största utmaningen gäller konsumenternas agerande och sambanden till marknadens aktörer. Den järntriangel som finns mellan konsument, livsmedelsindustri och supermarknader hålls vid liv av starka krafter. Den vanliga frågan om vad den enskilde konsumenten kan göra för att minska på miljöförstöringen och resursuttaget är relevant i detta sammanhang. Ett enkelt svar: planera den mat som behövs och ät upp istället för att slänga. Även slängd mat har kostat vatten att producera. Vi kan spara både egna pengar och gemensamma vattenresurser. Alla vill vi ha både mat, pengar och vatten - nu och i framtiden.
Mat kostar vatten!
Vårt dagliga bröd "kostar" flera ton vatten att producera. Den mängd mat som en genomsnittlig svensk konsument har tillgång till genom affärer, dagis, skolmatsalar, sjukhus och liknande motsvarar drygt fem ton vatten om dagen. För några länder är siffrorna mellan sex och sju ton. I många fattiga länder rör det sig om ett ton vatten per person och dag. Den stora vattenförbrukningen hänger samman med avdunstning och transpiration i det öppna landskapet och över stora ytor. Skillnaderna mellan de rika och fattiga länderna beror på att andelen kött och andra animaliska produkter i dieten tenderar att öka med stigande välstånd.
Författare
:
Jan Lundqvist
är professor och ordförande i den vetenskapliga kommittén vid Stockholm International Water Institute. Han är också professor vid Tema Vatten i natur och samhälle, Linköpings universitet.
E-post:
jan.lundqvist@siwi.org
Litteratur:
McMichael, A.J., Powles J.W., Butler, C.D. and Uauy, R. (2007). Food, livestock production, energy, climate change, and health. The Lancet. Vol 370. Issue 9594, 6 Oct 2007 - 12 Oct 2007. Pp. 1253-1263.
Lundqvist, J., Baron, J., Berndes G., Berntell, A., Falkenmark, M., Karlberg, L. and Rockström, J. (2007). "Water pressure and increases in food & bio-energy demand - implications of economic growth and options for decoupling". In: Swedish Environment Advisory Council: Scenarios on economic growth and resource demand - Background report to the Swedish Environmental Advisory Council. Memorandum 2007:1 Stockholm, pp 55-150. Denna finns på webben - men kommer ej åt adressen här
SIWI (Stockholm International Water Institute), IFPRI (International Food Policy Research Institute), IUCN (International Union for Conservation of Nature) and IWMI (International Water Management Institute) (2005). Let it Reign. The New Water Paradigm for Global Food Security. Stockholm.
Smil, V. (2000). Feeding the World. A Challenge for the Twenty-First Century. MIT Press, Cambridge, Massachusets. London.