Bioteknologiska produkter har stor ekonomisk betydelse. De beräknas redan nu utgöra omkring 40% av den samlade världshandeln. Lagstiftningen kring rättigheterna till inkomster från bioprospektering har därför blivit allt viktigare (se Miljöforskning nr 2/2007). Många av föreläsarna, från både förhandlingsdelegationer och industri, beskrev svårigheterna att formulera rättvisa och giltiga avtal.
I konventionen om biologisk mångfald (CBD), antagen vid världskongressen i Rio 1992, slogs många viktiga grundläggande riktlinjer fast. Konventionen ger ursprungslandet rätt till del av inkomsterna om biologiskt material taget innanför dess gränser har gett upphov till kommersiella produkter. Det finns även formuleringar som stöder ekonomiska rättigheter hos ursprungsbefolkning, om utvinningen skett i deras områden.
Gränsdragningen för vilka som ska kompenseras efter en lyckad bioprospektering kan vara komplicerad.
Ett klassiskt exempel som illustrerar problematiken är växten rosensköna (Catharanthus roseus, se bild) ur vilken man lyckats framställa mediciner mot bland annat barnleukemi. Den är ursprunglig på ön Madagaskar, men återfinns i hela tropikerna och som krukväxt. På ursprungsön har man inte fått del av inkomsterna från medicinerna. Där är växten numera dessutom hotad av skogsskövling och svedjebruk. De verksamma substanserna utvanns i Kanada och USA ur plantor från odlingar på Filipinerna och Jamaica.
Till och med rättighetsadvokater har funnit det svårt att utreda hur Madagaskar skulle kompenseras i detta fall. Detta och liknande exempel har fått många forskare och förhandlare att förespråka en "biologisk allemansrätt" för insamling av material och avråda från patenträttigheter på levande organismer.
Författare
:
Jonas Förare
är informationssekreterare vid Formas.