Ända sedan tidigt 1970-tal har antalet skogssorkar, åkersorkar och gråsidingar minskat i Västerbotten. Troligtvis beror detta på ett mildare vinterklimat som lett till ökad isbarkbildning, d v s att marken täcks av is istället för snö vilket gör att sorkarna får svårare att komma åt föda och skydd. Därmed blir de också mer tillgängliga för rovdjur. Gråsidingen utmärker sig mer än de andra, eftersom minskningen märks både på våren och hösten vilket tyder på att gråsidingen påverkas av något mer än klimatet. En hypotes är att minskningen även beror på en ökad skogsavverkning.
Gråsidingen trivs i våt och fuktig skog, men också på skogsbevuxna myrar med ris. I den här miljön hittade Pernilla Christensen och hennes kollegor fler gråsidingar än förväntat. Det omgivande landskapet spelar också roll. Gammal tallskog och håligheter där de kan gömma sig är viktigt. Kalhyggen däremot påverkade dem negativt. Gråsidingarna mår bra av att det finns större sammanhängande fläckar av gammal och relativt orörd skog. Tyvärr verkar dessa skogsfläckar inte vara tillräckligt stora idag.
Enligt Christensen verkar tillgången relativt orörd skog ligga under ett kritiskt tröskelvärde som inte räcker till för gråsidingarna. Och eftersom gråsidingar och andra sorkar är basföda för många rovdjur, som pärlugglor, vesslor och hermeliner betyder gråsidingens försvinnande också ett hot mot dessa arter.
Litteratur:
Pernilla Christensen, “The long-term decline of the grey-sided vole (Clethrionomys rufocanus) in boreal Sweden: importance of focal forest patch and matrix”, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet.