Miljöforskning Nummer #5-6 december 2003

Fjällräv (Alopex lagopus) utgör tillsammans med vildren (Rangifer tarandus) och fjällämmel (Lemmus lemmus) de äldsta däggdjursarterna på den skandinaviska halvön. När inlandsisen drog sig tillbaka följde dessa djur iskanten. De har sedan dess haft en given plats i fjällvärlden. Under goda år, dvs lämmelår, kunde fjällrävsstammen troligen nå toppar om närmare 5 000 individer.

Fjällräven verkar föredra de riktigt stora lyorna som ligger på fjällhedar precis ovanför björkgränsen. I dessa områden dominerar nu rödräv, så fjällräven får dra sig högt upp på fjället. Foto: Love Dalén.

När människan befolkade fjällen utnyttjades både vildren och fjällräv. Samerna tämjde vildrenen och stannade kvar på fjällheden. Jakten på fjällräv intensifierades i och med att pälshandelns lönsamhet ökade. Kring förra sekelskiftet utgjorde den en mycket viktig utkomst för befolkningen i fjällbyarna. Då betalades upp till 15 kronor för ett skinn och 1925 var priset uppe i 500 eller t.o.m. 1000 kronor för ett speciellt vackert skinn. Under det stora rävaåret 1911–1912 sköts t.ex. 300 rävar enbart i Sorsele socken. 
Den intensiva pälsjakten, kombinerad med skottpengar i Norge och utläggning av gift mot de stora rovdjuren, drev dock snabbt ner stammen. På 1920-talet var fjällräven försvunnen från stora delar av fjällkedjan. Arten fridlystes redan 1928 men har ännu inte återhämtat sig.

Projekt Fjällräv

1985 startade Projekt Fjällräv, ett forskningsprojekt med syfte att undersöka fjällrävens ekologi samt bevarandeproblematiken. Projekt Fjällräv SEFALO, som drivs av Stockholms universitet i samarbete med Finland och länsstyrelsernas fjällenheter startade 1998. Det fortsätter nu ytterligare fem år och finansieras bl.a. av EU´s fond Life-Natur. Inom projektet stödutfodrar vi fjällräv sommartid och vintertid för att öka antalet kullar och valpöverlevnaden. Vi håller också undan rödräv från de viktigaste yngelplatserna genom jakt, samt genomför mycket omfattande inventeringar av fjällrävslyor på sommaren och vintern. 

Vuxen fjällrävshona i sommarpäls. Foto: Love Dalén.

Ont om mat

Vi uppskattar nu – år 2003 – att det finns cirka 50 vuxna fjällrävar i Sverige, varav många är nära släkt. 2001 var ett bra lämmelår, men tyvärr är vi ännu långt ifrån en långsiktigt livskraftig fjällrävspopulation. Sommaren 2002 föddes bara fyra kullar i Sverige (alla i Jämtland), tre i Norge och ingen i Finland, och 2003 endast en kull i Sverige (också den i Jämtland) och två i Norge.

De främsta hoten mot fjällräven är idag:

· Minskad tillgång på mat; sommartid fjällämmel och sork (Microtus agrestis och Clethrionomys sp.); vintertid kadaver samt dal- och fjällripor (Lagopus mutus och L. lagopus). Det regelbundna mönstret med återkommande toppar i smågnagarnas populationer med 3–5 års mellanrum uteblev av okänd anledning under 20 år (1982–2001). Sommaren 2001 kom till slut en efterlängtad smågnagartopp i kalfjällsområdena, och vi har förhoppningar om en ny topp 2005.
· Rödrävens (Vulpes vulpes) ökade antal i fjällvärlden, en trend som även syns på den arktiska tundran. Rödräven dödar fjällrävar, tar över dess lyor och kan sprida rävskabb. 
· Den låga populationsstorleken utgör i sig ett stort hot med bl. a. en ökad risk för inavel, vilket kan leda till att valpar har defekter som gör att de inte överlever. 
· Fragmentering av utbredningen. När ett litet antal individer är utspridda över ett stort område blir det svårt att hitta en partner vid parningstid.

Stora lyor på kalfjället

Fjällräven ynglar i stora lyor. De äldsta och mest använda fjällrävslyorna har i genomsnitt 44 ingångar men kan ha uppemot 150. De ligger i allmänhet på fjällheden ovanför björkgränsen (915 m.ö.h.), gärna i lättgrävda och väldränerade åsar eller kullar. Både fjällräv och rödräv föredrar stora lyor framför små, men idag använder fjällrävarna lyor som ligger högre upp på kalfjället och längre från trädgränsen än vad rödräv gör. De tycks alltså ha slutat använda lågfjällsområden, trots att där är gott om stora lyor. I dessa områden dominerar numera rödräv.

Dietanalyser har visat att fjällräv och rödräv äter samma sorts föda, framför allt fjällämmel, åkersork, fågel och renkadaver. När tillgången på olika bytesdjur förändras mellan olika år så reagerar rävarna på samma sätt. Under lämmelår äter de mycket lämmel, men då lämmeltillgången minskar äter de mer av de andra bytesdjuren istället. Både fjällräv och rödräv verkar därmed vara opportunister, d v s de äter det som det finns mest av. I praktiken innebär det att rödräv äter lite mer sork och fågel än vad fjällräv i genomsnitt gör, eftersom det finns mer sork och fågel i lågfjällsområden.

Konkurrens från rödräv

Är det då så att fjällräven konkurreras ut från lågfjällsområdena av rödräv? Eftersom rödräven är större vinner den vid en direkt konflikt om t ex en lya. Den kräver dessutom ett större hemområde än en fjällräv. Det betyder att en rödräv som tar över en klassisk fjällrävslya också tar över de omgivande fjällrävsreviren. Då utesluts inte bara ett par utan upp till tre par fjällrävar från dessa revir. Vi undersökte hur ofta det föddes fjällrävsvalpar i ett antal högkvalitativa lyor i relation till om det fanns en rödrävskull i närheten. Vid 52% av de ”rödrävsfria” tillfällena föddes det fjällrävsvalpar i lyorna. När det istället fanns rödräv i närheten var det bara vid 17% av tillfällena som där föddes fjällrävsvalpar. Fjällrävarna undviker alltså områden med hög risk för konfrontationer med rödräv. Därigenom bör även en relativt liten ökning av rödrävsstammen kunna påverka fjällrävsstammens storlek.

Rödräven värsta hotet

För att undersöka hur stor effekten kan vara så konstruerade vi en datormodell och simulerade en fjällrävspopulations utveckling med och utan rödrävskonkurrens åren 1986-2000. Modellen var baserad på en karta över lyorna i vårt studieområde i Vindelfjällen, vilket innebar att vi kunde simulera konkurrens från rödräv genom att hindra fjällrävarna i modellen från att etablera sig i områden kring lyor bebodda av rödräv. I simuleringarna klarade sig fjällrävspopulationen bra, trots relativt låg lämmeltillgång, så länge det inte fanns rödräv på kalfjället. När vi inkluderade konkurrens från rödräv så gick det betydligt sämre och utvecklingen var mycket lik den verkliga i Vindelfjällen under samma tidsperiod (Fig. 2). Resultaten av modelleringarna stöder därmed slutsatsen att den mängd rödrävar som idag finns på kalfjället kan ha en betydande, negativ inverkan på fjällrävsstammen.

Utvecklingen i Käsivarsi i Finland tyder också på att fjällräven kan konkurreras ut av rödräv. I slutet av 80-talet utfodrades fjällrävarna i området, men den ökade tillgången på mat gynnade sannolikt rödräven, vilket olyckligtvis kan ha drabbat fjällräven (Fig. 3). Det är därför viktigt att bevarandeåtgärder som stödutfodring av fjällräv sker på ett sätt så att den inte samtidigt kan gynna rödräv.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Läs tidigare nummer