Rapporteringen från media och varningar från forskarna om hur illa det står till med naturmiljöerna på vår jord duggar tätt. Många av dagens naturkatastrofer, som översvämningar, vulkanutbrott och jordbävningar är resultatet av naturliga processer som har återkommit under årmiljonerna. Men vi ser också en ökande grad av mänsklig påverkan på våra naturmiljöer. I takt med en ökande befolkning sker utsläpp av förorenande kemikalier och långtgående förändringar av den fysiska miljön. Uppodling, urbanisering och industriell exploatering kan undergräva och tillintetgöra de processer i landskapet som behövs för att motverka och återställa tillfälligt störda livsmiljöer.
Långvarig påverkan från mänskliga aktiviteter har i vissa fall underminerat den naturliga återhämtningsförmågan, resiliensen, hos ekosystemen. Det innebär att störningar, som annars inte skulle utgöra något större hot, kan bli den utlösande faktorn för en katastrof. Det kan t ex handla om omfattande jordskred utlösta av regn i områden som tidigare varit skogbevuxna eller översvämningar i starkt exploaterade miljöer. Till de livsmiljöer som löper störst risk att förstöras för all framtid räknas idag korallreven i världshaven liksom också kustnära områden i många delar av världen. Andra områden som kan ligga i riskzonen är polarområden och öknar. Deras mycket speciella ekosystem gör att de är extra känsliga för störningar. Klimatförändringar kan komma att ytterligare försämra förutsättningar för livsmedelsproduktionen i redan fattiga länder. Dessa globala problem angår oss alla och det är viktigt att vi får mer kunskap om orsak och verkan för att kunna hantera problemen så klokt som möjligt.
Formas ansvar handlar i huvudsak om att stödja forskning som bidrar till att öka kunskaperna om ekosystemen, de biologiska basresurserna och deras utnyttjande samt att finna nya vägar till hållbart byggande och samhällsutveckling i stad och land. I det här numret av Miljöforskning visar forskarna på några av de känsliga miljöer som vi har i vårt land. Vi är inte förskonade, även om de riktigt stora naturkatastroferna – åtminstone i modern tid – har lyst med sin frånvaro. Läs t ex om Östersjön, fjällen, skärgårdsmiljöer och ädellövskogen i södra Sverige.
Dagens, liksom framtidens potentiella miljöproblem, har hittills till övervägande del studerats från ett naturvetenskapligt perspektiv. Det är emellertid nödvändigt att också samhällsvetenskaperna och humaniora deltar i forskningen för att belysa samband mellan ekosystemens funktion och tillstånd för att en hållbar samhällsutveckling skall kunna åstadkommas. För att de tre benen i hållbarhetsbegreppet – ekologisk, ekonomisk och socio-kulturell hållbarhet - skall fungera tillsammans krävs systemtänkande och ämnesövergripande forskningsinsatser. En av de stora utmaningarna för forskningen är att utveckla den sköna konsten att bedriva tvärvetenskap med hög vetenskaplig kvalitet – bl a för att ta fram bättre underlag för beslutsfattare av olika slag. Formas markerar behovet av att utveckla förutsättningar för forskning om komplexa och mångdimensionella problemområden genom att finansiera ett antal ämnesövergripande projekt.
För att möta behoven av rimlig finansiering av den bästa forskningen åren 2005-2008 till stöd för hållbar samhällsutveckling och ekonomisk tillväxt har Formas i underlaget till den kommande forskningspropositionen påtalat ett behov av finansiell förstärkning på totalt 400 miljoner kronor per år. (Se sid 4). Ett viktigt skäl för en ökning av forskningsresurserna inom Formas områden är att Sveriges och våra basnäringars framtid är nära förknippad med en fortsatt tillväxt, vilket i sin tur är beroende av om svensk forskning kan konkurrera i en alltmer kunskapsbaserad och global ekonomi.