Skogen har sin egen världskongress som hålls vart 6:e år. Den senaste kongressen i Buenos Aires samlade ca 4 000 deltagare från skogsnäring, forskning och mängder av organisationer med anknytning till skogen. Sessionerna handlade om alla upptänkliga skogsfrågor men ändå fanns det två teman som återkom hela tiden, dag efter dag: klimathotet och minskande biodiversitet. Här framträdde klimatförändringen inte som ett avlägset hot utan som ett faktum som redan påverkar världens skogar. På de olika sessionerna redovisades fallstudier från hela världen; om ökningen av skogsbränder i USA, Nya Zeeland, och Medelhavsområdet, om förluster av biodiversitet i Indiens skogar, om förskjutningar av regnperioden i Östafrika, om utbredningen av invasiva arter, till exempel the Mountin Pine Beetle i Kanada.
Bild t.v. VI:s stora trädplanteringsprojekt som pågått i decennier, där man kan ge bort planterade träd i Afrika. Bild t.h. Kala sluttningar vid Mount Elgon, nordvästra Kenya, ett område där VI-skogen kommer att arbeta med utbildning och rådgivning för att få till stånd mer trädplantering, minskad jorderosion och en mångsidig produktion av ved, virke och livsmedel. Foto Anders Törnqvist.
Förlusterna i biologisk mångfald och klimatförändring hänger förstås nära samman. På kongressen kopplades de också till skogens produktionsförmåga. William Jackson från International Union for Conservation of Nature sammanfattade stämningen vid kongressen: ”Vi har fullständigt underskattat hotet, vi har överskattat stabiliteten i skogsekosystemen”.
Mycket handlade förstås om behovet av stark och snabb politik för att skydda världens skogar. Omprövning av tidigare ståndpunkter förekom flitigt. Thomas Tidwell från USDA (USA:s jordbruksdepartement) berättade hur USA nu vill spela en aktiv roll med inriktning på uthålligt skogsbruk i världen. Kanada omprövar både sin skogspolitik och sin klimatpolitik bland annat under hotet av skalbaggen som trivs med varma vintrar.
Fattiga länder
Fattiga länder i Afrika frågade efter kapital för att kunna rädda sina skogar. Där fordras incitament och institutioner som påverkar utvecklingen så att mer skog kan bevaras och produceras utan att det hotar fattiga människor. Att stoppa avskogningen framstår som centralt. Återbeskogning och restaurering av avskogade områden är inte så lätt att åstadkomma när fattiga människor desperat hugger ner sina skogar för att kunna odla. Här finns inga enkla ”vinn-vinn-situationer” och förhandlingarna sker mellan parter av väldigt olika styrka. Klimatpolitiken måste kunna erbjuda något åt dem som betalar den kortsiktiga kostnaden för ett uthålligt skogsbruk. 1,6 miljarder människor lever direkt beroende av skogen som livsmiljö och skogens produkter i vid bemärkelse.
Tre generationer
Avrim Lazar, styrelseordförande i branschorganisationen för skogsprodukter i Kanada (FPAC) pratade om klimatpolitikens tre generationer. Den första är plattityder och fingerpekande, den andra är punktinsatser (slicing) exempelvis konventioner, handel med utsläppsrätter, punktskatter. Dit har vi nätt och jämnt hunnit. Men Lazars slutsats var mer radikal än så: inget av detta kommer att räcka. Kanada, trodde Lazar, är redan på väg mot den tredje generationens klimatpolitik. Det samlade utfallet av vad vi gör måste då styra politiken; ekologiska fotavtryck, totala utsläpp, effekter på välfärden. Det här är egentligen ett systemskifte där naturens gränser till slut kommer att bestämma.
Ett systemskifte, ja men vad innebär det? Jag fick en svindlande känsla av att här pratar nu skogsetablissemanget om lösningar som inte ryms i dagens produktions- och konsumtionsmönster. På kongressen fanns verkligen en anda av civilisationskritik. Stora internationella aktörer låter som systemkritiker och tanken på att det krävs en ny syn på utveckling verkar finnas i en massa organisationer och företag. Här ifrågasattes både globalisering och ekonomisk tillväxt. Håller de sociala rörelsernas agenda på att bli allmängods? Ja, kanske i den del av ekonomin där problemen kommer tidigt.
Sverige och världen
Om man tänker på att detta med klimatet var svagt, nästan perifert, på förra kongressen för sex år sedan så har förändringen gått väldigt fort. Hur ser det ut på nästa kongress? Ja, om en femtioprocentig reduktion av växthusgaserna ska kombineras med en väntad tillväxt i världsekonomin på 3–4 gånger fram till 2050, så krävs det snabba kursändringar.
Hur är det i Sverige då? Här är oron inte lika utbredd. I skogssektorn ses klimatförändringen både som hot och möjligheter. En möjlighet som många ser är att det blir varmare i Sverige så att våra skogar äntligen börjar växa fortare. En annan är att skogens förmåga att binda kol ska få betalt av klimatpolitiken och bli en ny inkomstkälla. En tredje är att biobränslena ska stiga i pris och bli ett nytt viktigt sortiment. Det finns de som beskriver klimatförändringen som en skänk från ovan till svenskt skogsbruk.
Det finns något djupt mänskligt och lite underbart i att vi tror att just här hos oss blir det nog bra i alla fall. Men det finns också något mycket obehagligt i tanken att väntade problem i resten av världen uppfattas som en konkurrensfördel för oss. Och alltihop är förstås bara en önskedröm. Skulle det bli 4 grader varmare på jorden så ligger världsekonomin i ruiner.
Om klimatscenarierna blir verklighet så finns det inte många vinnare.
Författare
:
Erik Westholm
är professor i kulturgeografi, forskningsledare vid Institutet för Framtidsstudier och medverkar i Mistraprogrammet Future forest med studier av internationella skogstrender