Miljöforskning Nummer #3 augusti 2010

Befinner mig i skrivande stund på Schiphol Airport på hemväg från ett vetenskapligt arbetsmöte om FN-konventionen om biologisk mångfald. Under fem dagar i Nairobi diskuterade och argumenterade vi om biobränslen och deras relation till biologisk mångfald och hållbar utveckling.

Biobränsle kom som en ny och uppstigande fråga i konventionsarbetet så sent som 2006. Redan då uppstod en polariserad debatt där Brasilien, som efter USA är världens näst största producent av biobränsle (etanol), reservationslöst försvarade biobränslets stora fördelar. Det framhölls som ett medel att motverka klimatändring, utan negativa effekter på biologisk mångfald eller människors livsmiljöer.

Indirekta effekter

Samtidigt finns detaljerad dokumentation som visar att biobränsleproduktion skapar omvälvande förändringar i ekosystemen. Detta beror på att mycket stora markarealer används på bekostnad av mark för matproduktion. Dessutom tas nya arealer kontinuerligt i anspråk genom att man omvandlar naturliga gräsmarker, som den latinamerikanska mycket artrika cerradon, till stora odlingar av sockerrör eller soja för biobränsle.

Dessa skiften i markanvändning leder också indirekt till ytterligare förändringar, eftersom ersättningsmark för lokal matproduktion både på åkrar och betesmarker måste anskaffas genom att avverka regnskog eller plöja upp cerradon.

Provodling i Tanzania. Sockerrörsplantagen i Bagamoyo gick inte bra, eftersom det är ett torrområde och förutsätter väldigt stora förändringar av floder och grundvatten för storskalig konstbevattning. Anläggningen har sålts genom konkurs. Foto: David Dahmén.

Ökad fattigdom

Under de fyra år som passerat, har en del hänt. Brasilien och USA är fortfarande bland de globalt största producenterna av biobränsle, medan Afrika har kommit att bli en tummelplats för markinvesteringar. Intresset kommer från europeiska investerare men i ökande grad även från Asien, framför allt från Kina. I detta sammanhang blir markanvändningen en kärnfråga. I många länder saknas regler för att köpa mark i stor skala, och oavsett formell äganderätt existerar en hävdvunnen rätt att använda resurser på okultiverad mark. Betesrätt för husdjur, samt insamling av bränsle och medicinalväxter är några exempel på det.

När biobränsleplantager etableras på sådan mark, blir därför människor avhysta och utan den tillgång till resurser som är en förutsättning för deras livsform. De hänvisas till att bli plantagearbetare i en marknadsekonomi eller flytta in till städernas slumområden. Bio - bränsle produktion som sker på detta sätt kan därmed bli en drivkraft till att urbanisering och fattigdom ökar.

”Marksäkerhet”

På vårt nyligen avslutade SBSTTA–möte, blev biobränslefrågan den mest debatterade och långdragna frågan. På fem dagar kunde inte de 167 deltagande länderna komma överens om formuleringar för rekommendationer till det politiska förhandlingsmötet om biologisk mångfald, COP 10, i oktober 2010. I stället producerades ett dokument fyllt av parenteser för vidare förhandlingar.

Markanvändning och makten över marken är så laddade begrepp, att de inte tilläts att överhuvudtaget finnas med i dokumentet. Det närmaste vi kom en samsyn, var att ett nytt begrepp, ”land security”, fördes in av några afrikanska länder och accepterades genom att det jämställdes med ”food security”. Flera EU-länder önskade föra in begreppet ”degraded land” som lämplig mark för biobränsleproduktion. Men eftersom detta ofta i utvecklingsländer jämställs med ”marginal”, ”idle” eller ”waste land”, det vill säga outnyttjad och obefolkad mark, trots att det är precis tvärtom, kämpade flera afrikanska länder emot denna klassificering.

Urbanisering. Människor tvingas flytta till städerna, när de inte längre kan odla mat på åkrarna. I Nairobi, Kenya, försöker familjer skaffa inkomster på annat sätt. Foto: David Dahmèn

Biobränslet tar över. Oljepalmplantage utanför Kuala Lumpur, Malaysia . Oljan används som biobränsle och inom industri och hushåll. Under palmraderna syns spår av byar, åkrar och betesmarker. Foto: Gunilla A. Olsson

Biobränsleanvändare. EU har infört lag om att fordonsbränsle till år 2020 ska ha en tioprocentig inblandning av biobränsle – etanol och biodiesel – i fordonsbränsle. Men var ska biobränslet tillverkas? Foto: Mikael Röhr

40 procent av åkrarna

Biobränsleproduktion eller ”agrofuels” har mycket snabbt kommit upp på den internationella agendan som ett medel att minska klimateffekterna genom mindre utsläpp av växthusgaser jämfört med de fossila bränslena och av insikten om de minskande tillgångarna till olja och behovet för ersättning av denna energikälla.

EU har infört lag om inblandning av biobränsle – etanol och biodiesel – i fordons - bränsle med 10 procent till år 2020. Flera andra länder inklusive USA har liknande mål. Detta skulle med dagens energiförbrukning innebära, att 40 procent av världens nuvarande totala åkerareal skulle användas för produktion av agro - bränsle. Då måste mat för människor produceras någon annanstans.

Ytterligare utmaningar är att avkastningen av åkergrödor förväntas minska till följd av klimatförändringar och högre oljepriser som ger dyrare insatsmedel, bland annat i form av konstgödsel som i sin tur ger lägre avkastning. Att befolkningen ökar, och att allt fler människor äter kött också i Asien, inte minst i Kina, stegrar också behovet av mer mark till matproduktion.

Mindre klimatpåverkan från biobränslen bygger på en rad förutsättningar, som bland annat typen av odlingsmetod och att man inte odlar för biobränsletillverkning på beskogad eller vegetationstäckt mark. Om så sker, kan det ge upphov till koldioxidutsläpp som överskrider förbränningen av oljeprodukter. Andra aspekter av biobränsleproduktionens markanvändning som påverkan på vattentillgång, näringsbalans, biologisk mångfald direkt och indirekt, effekter på ekosystemen genom användning av främmande eller gen modi - fierade arter berörs ej i denna artikel men tas också upp i SBSTTA-dokumentet.

Global solidaritet

Skiljer sig biobränsleproduktion inte från annan plantageproduktion? Nej, inte principiellt, men eftersom biobränslen har en så stark koppling till klimatfrågan finns ett element av global solidaritet i argumentationen för biobränslen. Det handlar om att producera något som en global nyttighet. Flytande biobränslen produceras idag huvudsakligen i tropiska områden av produktivitetsskäl och kan generaliseras så här:

Produktion sker i det globala syd för konsumtion i det globala nord och medför samtidigt – i vissa områden, till exempel i Östafrika – en konkurrens om mark för lokal matproduktion och för biobränslen för export. Därför är marksäkerhet en förutsättning för matsäkerhet och ett laddat begrepp i samman hang där den internationella biobränsleindustrin finns med och är inblandad i politiska intressen.

Marken som en resurs i centrum för politiska konflikter har i synnerhet gällt resursrika områden med fyndigheter av olja eller mineraler. Detta är på väg att ändras nu – inte minst i perspektiv av global klimatändring – tillgång till mark och vatten för odling av mat och energi är centrala konfliktorsaker. Detta kommer vi att se allt tydligare under den närmaste framtiden.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Nummer

Konferenser