"Betydelsen av landskapsmönster och konnektivitet för ekosystemresiliens och förvaltning av sjögräsängar"
Johan Eklöf (projektledare)
Resultatsammanfattning från Stockholms universitet.
E-post: johane@ecology.su.se
En stor del av mänskligheten bor i eller flyttar till kustzoner. Det gör att vårt beroende av ekosystemtjänster som fiske eller rent vatten fritt från algblomningar ökar, men också vår egen påverkan på ekosystemen, vilket kan rubba den naturliga balansen mellan arter och leda till att ekosystem plötsligt genomgår en radikal förändring – ett skifte – där vissa arter försvinner och andra tar över. En faktor som torde påverka sådana skiften är den rumsliga storleken av störningar. Omgivande individer har ofta en positiv men rumsligt begränsad effekt på återhämtning i störda områden genom fröspridning eller predation. Detta gör att arter och ekosystem återhämtar sig långsammare från stora än från små störningar. Det finns också en konkurrens från andra arter om utrymmet.
I studien undersöktes hur dessa två faktorer påverkar återhämtningsförmågan hos undervattens - ängar av sjögräs på grunda havsbottnar. Genom att utgöra "barnkammare" för många ekonomiskt viktiga fiskarter och förhindra kusterosion utgör dessa sjögräs - ängar ett av de mest värdefulla kustekosystemen vi har. Dessvärre har deras utbredning minskat kraftigt pga mänskliga störningar som övergödning, muddring och utsläpp av miljöfarliga ämnen.
Resultaten är viktiga för förvaltning av kustområden. Vill man skydda sjögräsen eller få dem att sprida sig kanske man inte ska fokusera just på sjögräsen utan på gäss och strandmaskar. Om det övergripande målet är att få sjögräsängarna att återhämta sig till historiska nivåer, måste man kanske begränsa betningen av gäss, vilket kan anses som en alltför kontroversiell åtgärd då vi också vill skydda gåspopulationen.
"Den ekologiska odlingens landskapsekologi: Biodiversitet, ogräsevolution, biologisk kontroll och brukarmedverkan"
Jan Bengtsson (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Växtproduktionsekonomi, SLU.
E-post: Jan.Bengtsson@ekol.slu.se
Målet med forskningstemat var att integrera kunskap om ekologiska processer på större skalor för att utvärdera och utveckla metoder att bevara biologisk mångfald och förbättra den biologiska kontrollen i ekologisk odling. Fyra doktorsavhandlingar och över 30 vetenskapliga artiklar och bokkapitel har producerats inom projektet.
Studien visar att ekologisk odling vanligtvis leder till ökad biologisk mångfald och förbättrad kontroll, men att responsen på ett förbättrat odlingssystem varierar mellan olika organismgrupper och även mellan olika landskap. Det gör det svårt att utveckla generella stödsystem utan att ta hänsyn till specifika förhållanden. Resultaten visar också att det finns en koppling mellan jordbrukarnas syn på natur och den mångfald som finns på deras gårdar.
"Odling av fodervärde av smalbladig lupin – en jämförelse med ärter"
Ullalena Boström (projektledare)
Resultatsammanfattning från SLU.
E-post: Ullalena.Bostrom@vpe.slu.se
Lupiner kan ersätta soja.
Tidigt mognande sorter av smalbladig lupin kan odlas även i norra Europa. Lupinfrön kan ersätta importerad soja som proteinkälla för nötkreatur, svin, fjäderfä och fisk, men lupin har lågt motstånd mot ogräs. Det vore därför värdefullt om den översta delen av växten eller omogna frön kunde skördas och efter konservering bli foder.
Målet med studien var att undersöka förutsättningarna för odling av lupin i Sverige och visa på alternativa skördemetoder. Jämfört med ärter har lupinfrön högre halt av protein och fett. Proteinet tycks dock ha lägre nedbrytningsbarhet i våmmen på kon. En viktig skillnad är också att lupin i det närmaste saknar stärkelse, medan det höga stärkelseinnehållet i ärter kan begränsa den mängd som kan användas.
"Insektsresistens och livshistorier hos vilda och förvildade Brassica: att knyta etablering och fortlevnad av ogräspopulationer till evolutionära processer"
Tina DHertefeldt (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Lunds universitet.
E-post: tina.dhertefeldt@ekol.lu.se
Beroende på klimatförändringar, behovet att producera biobränsle och ökande befolkning behöver framtida grödor bli mer högavkastande och toleranta. Ökad produktivitet och ökad motståndskraft förväntas medföra att växterna blir mer konkurrenskraftiga. Vad gäller genmodifierade grödor behöver fördelarna med nya egenskaper också vägas mot eventuella risker.
Raps är den dominerande oljeväxtgrödan i Sverige, men för att få god avkastning måste man bekämpa rapsbaggar. Detta har hittills skett med insektbekämpningsmedel som innehåller pyretroider. Under det senaste decenniet har dock resistenta rapsbaggar uppstått i Norden och man letar nu efter nya vägar att bekämpa dem. Projektresultaten pekar på att det finns flera möjliga vägar för genflöde från genmodifierad raps i det svenska odlingslandskapet.
Fältförsök med ökat skydd mot insektsherbivorer visade att den vilda släktingen åkerkål fördubblade sin fröproduktion och att fler fröplantor etablerats i rutor som besprutats med insektbekämpningsmedel, men det fanns skillnader mellan olika regioner. Ett litet antal spillplantor av genmodifierad raps återfanns lång tid efter avslutat försök och pekar på betydelsen av löpande utvärdering av markbearbetningsmetoder för att minska risken för att rapsfrön arbetas ner i fröbanken.
"Partnerval och artbildning hos värdväxtraser och feromonmorfer av majsmottet Ostrinia nubialis"
Christer Löfstedt (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Lunds universitet.
E-post: christer.lofstedt@ekol.lu.se
Artbildning och arters utdöende är processer med dramatiska konsekvenser för den biologiska mångfalden. Trots omfattande teoribildning är det empiriska underlaget för olika artbildningsscenarier ofta klent.
Majsmottet är en betydande skadegörare inom jordbruket och trädgårdsnäringen. Artens spridning ses som en direkt följd av människans förorsakade klimatförändringar. Arten utnyttjar ett flertal värdväxter och är polymorf med avseende på sexualferomoner. Möjligen har vi att göra med pågående artbildning, där variation i kommunikationssystem och värdväxter kan ge upphov till nya fjärilsarter. Samtidigt kan arten tjäna som modellsystem för utveckling av nya metoder för skadedjurskontroll med hjälp av feromoner.
Hittills har man bara studerat att fjärilshonornas feromkörtel kan ge upphov till nya parningssignaler. För att till fullo förstå hur kommunikationssystemet förändras under artbildningsprocessen återstår nu att genomföra motsvarande studier av hanarnas dedektion av feromoner som i slutändan bidrar till artbildning hos insekter.
Ansvarig för denna sida: Birgitta Bruzelius