”Kommunicerande växter och inducerad resistens – en ny mekanism att kontrollera skadegörare”
Robert Glinwood (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Ekologi, SLU.
E-post: robert.glinwood@ekol.slu.se
Det är inte bara djur som kan kommunicera med varandra. Eftersom växter inte kan röra sig från växtplatsen har det avgörande betydelse att kunna tolka signaler från omgivningen som kan leda till anpassning för olika utmaningar. En sådan informationskanal är flyktiga föreningar från grannplantor. Forskningen har visat att när en växt angrips av en växtätare så kan den avge flyktiga signaler som omgivande plantor uppfattar som varningssignaler och mobilisera försvar mot angrepp.
Liknande effekter kan uppstå efter doftkommunikation mellan plantor som inte är angripna. De angripna växternas doftavsöndring kan också bidra till att locka växtätarnas naturliga fiender till den angripna växten. Kommunikationen mellan oskadade växter kan därför ha brett ekologiskt genomslag. I projektet undersöktes hur kornplantor kan kommunicera och påverka bladlöss och deras naturliga fiender. Även parasitsteklars påverkan av doftämnen från bladsugsangripna bönor har studerats. I ett långsiktigt perspektiv kan kunskaperna bidra till bättre biologiska bekämpningsmetoder och ökad förståelse för flyktiga föreningars betydelse i ekologiska system.
”Biologisk bekämpning av gråmögel i jordgubbar”
Sandra Ann Ingela Wright (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Cell- och molekylärbiologi, Göteborgs universitet.
E-post: sandra.wright@molbio.gu.se
Växtskydd har länge varit baserat på användningen av fungicider som hindrar eller dödar olika stadier av de organismer som orsakar sjukdomar (växtpatogener). Dessa kemikalier förstör dessvärre också växternas naturliga mikroflora. Samtidigt efterfrågar konsumenterna alltmer hälsosam mat och alternativ till kemiska bekämpningsmedel i jordbruket (t ex svampar och bakterier). Syftet med projektet var därför att isolera epifytiska jästsvampar från jordgubbsblommor, testa dem, identifiera dem och utveckla dem för praktiskt bruk som biologiska bekämpningsmedel mot gråmögel.
Dags för nyttiga gubbar.
Under lång tid har kemisk bekämpning varit enda möjligheten för kontroll av gråmögel, men upprepad behandling har orsakat nya, tåligare svampisolat som medfört långtgående negativa effekter på miljön och hälsorisker för människor. Idag får man inte använda vissa preparat och många fler kommer att förbjudas. Syftet med projektet var därför att finna nya biologiska kontrollorganismer bland jästsvampar och bakterier för att skydda jordgubbsplantorna mot infektion.
”Fragmenterade gräsmarker i tid och rum: diversitet på gen-, art- och landskapsnivå”
Honor C Prentice (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Ekologihuset, Lunds universitet.
E-post: Honor_C.Prentice@ekol.lu.se
Naturbetesmarker i traditionellt brukade landskap präglas av hög artdiversitet. Dessa gräsmarker har emellertid genomgått omfattande förluster under senaste decennier genom jordbrukets rationalisering.
I projektet studerades betydelsen av gräsmarkers rumsliga utbredning, miljöförhållanden och historia för artdiversiteten bland kärlväxter i kvarstående gräsmarksfragment. Med hjälp av historiska kartor och flygbilder påvisades att naturbetesmarkerna kontinuerligt minskat i omfång och fragmenterats sedan början av 1700-talet. Den totala arealen gräsmarker i dagens landskap i studieområdet utgör endast 18% av gräsmarksarealen för 300 år sedan. Resultaten visar att fragmenteringen har haft negativ inverkan på artdiversiteten och fortsatta diversitetsförluster kan förväntas i framtiden.
Övergripande slutsats är att både hävd och rumslig tillgång till habitat är viktiga faktorer för diversiteten av kärlväxter i dagens naturbetesmarker, vilket betonar vikten av ett landskapsperspektiv i både tid och rum för att tolka dagens artdiversitet.
”Generalistiska predatorer – en studie av predation, födoval och konkurrens på ekologiska och konventionella gårdar”
Barbara Ekbom (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Ekologi, SLU.
E-post: Barbara.Ekbom@entom.slu.se
Vissa insekter och spindeldjur äter ekonomiskt betydelsefulla skadegörare. Dessa naturliga fiender bör bevaras och gynnas i odlingslandskapet. För att gynna naturliga fiender med störst förmåga att kontrollera skadedjur krävs detaljerad kunskap om deras födointag. Att med blotta ögat se vad ett leddjur äter är dock en utmaning eftersom de ofta är små och lever bland tät vegetation. En del jagar enbart nattetid. Genom att analysera vad predatorerna har i magen kan dessa problem övervinnas.
DNA-rester av havrebladlöss i maginnehållet hos marklevande spindlar av släktet Pardosa har dedekterats eftersom lusen är en ekonomiskt viktig skadegörare i vårsådd av spannmål. För att naturliga fiender ska kunna kontrollera denna skadegörare, måste de hitta och äta upp lössen tidigt på säsongen.
Spindlar äter dock inte bara bladlöss utan kan balansera sitt näringsintag. Även hoppstjärtar är ett viktigt alternativ. Det är vanliga små nedbrytande insekter i jordbruksmark. En predators konsumtion av byten som inte är skadedjur har både för- och nackdelar. Med god tillgång till alternativ mat får predatorerna god kondition, kan föröka sig och stanna kvar i grödan. Men om den alternativa maten, t ex hoppstjärtar, är mer åtråvärd än skadegöraren, kan höga tätheter innebära att predaktionen på havrebladlusen minskar.
I projektet testades teorin att konsumtionen av hoppstjärtar kan påverka spindlars födointag av bladlöss. Detta kan förenkla studier av interaktioner mellan hoppstjärtar och naturliga fiender och underlätta fortsatt forskning runt om i världen. Molekylära metoder ger nya möjligheter att studera vad som finns i magen på en predator och i förlängningen förfina biologisk skadedjurskontroll.
"Användning av resistent stärkelse och HCG som modell för att manipulera skatol- och androstenonmetabolismen."
Kerstin Lundström (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Livsmedelsvetenskap, SLU.
E-post: Kerstin.Lundström@lmv.slu.se
Svinaktiga dofter.
Kastrering av hangrisar görs allmänt för att förhindra s k omelukt eller galtlukt i köttet. Lukten beror framförallt på två substanser (androstenon och skatol) som uppkommer hos en del hangrisar under puberteten. Okastrerade grisar har bättre muskelsammansättning, vilket ger effektivare proteinutnyttjande, lägre kväveförluster och en mer uthållig produktion. Det tilltagande intresset för djurskyddsaspekter gör att man kan förvänta ökat motstånd mot kastration eftersom ingreppet innebär smärta då det görs utan bedövning. Inom EU vill man införa förbud mot kastrering så snart det är praktiskt möjligt. För att kunna sluta kastrera utan risk för minskad konsumtion måste dock problemet med luktande slaktkroppar reduceras. Genetisk selektion är mest effektivt, men utan att förstå sambandet mellan skatol, androstenon och könshormoner kan negativa genetiska samband uppträda i reproduktionsegenskaperna.
Målsättningen med projektet var att utreda mekanismer som bestämmer de slutliga halterna av de substanser som orsakar omelukt. Detta har skett genom att manipulera nivåerna av skatol, androstenon och könshormoner med resistent stärkelse och HCG (human chorionic gonadotropin). Även andra mekanismer har studerats. Fodret kan sänka skatolhalten men inte androstenonhalten. Det gör att utfodring med resistent stärkelse endast kan lösa en del av luktproblemet. När kastrering diskuteras i ett djurskyddsperspektiv bortser man ofta från problem med ökad aggressivitet och sexuellt beteende hos okastrerade hangrisar i samband med puberteten.
Det är inte säkert att djuromsorgen förbättras om den relativt kortvariga smärtan vid kastrering byts mot flera månader med ökad oro och aggressivitet. Om inte grisar ska kastreras i Sverige, så behövs andra metoder för att minska lukten och säkra en god djuromsorg.
Ansvarig för denna sida: Birgitta Bruzelius