F
lera fallstudier fokuserar sexualiserat och rasifierat våld i Malmö och Stockholm för att se hur det påverkar produktionen och reproduktionen av en etniskt, genus- och socialt fragmenterad stad. Projektet kombinerar kvalitativa metoder som deltagande observation, fokusgruppsintervjuer, text och diskursanalys med kvantitativa metoder, genom en enkätundersökning som görs i samarbete med SCB. Resultaten förväntas börja komma ut 2009.
Det behövs en hel del ny kunskap för att kunna gå vidare i denna komplexa relation och börja effektivt arbeta för en stad utan våld, en stad utan fragmentering och alienation, en stad som är socialt hållbar.
Natur och kultur är ett
Spontant verkar de flesta nuförtiden vara övertygade om att den hållbara staden och den socialt rättvisa staden går hand i hand. Men är det över huvud taget möjligt att uppnå ett ekologiskt hållbart samhälle utan att åstadkomma en betydande social förändring? Och vilka förändringar krävs?
Urbangeografen David Harvey pekar på att det är kapitalismen med sin överdrivna tillväxtfixering, som skapat städer utan människan i centrum. Att man ser på mark och jord som en marknadsvara är ett av de historiska kardinalfelen i utvecklingen, anser han och hänvisar till upplysningstraditionen och bland annat till Descartes utgångspunkt om att människans överlägsenhet måste synas i förmågan att dominera just naturen och jorden. Härifrån härstammar också den konstruerade dikotomin ”natur” och ”kultur” som separata världar. Harvey påstår att varje miljöaktion reflekterar ett bestämt värdesystem i ”naturen” Därför måste man förstå miljön som en del av samhället, och inte av ”jorden”, som om det fanns ett naturlandskap, separat från just samhället.
Orättvisa föder våld
En central fråga är förekomsten av våldet i staden. Ofta förknippas våld med kriminalitet och med dess effekter otrygghet och rädsla, men sällan talas det om det andra våldet, det som skapas dagligen av orättvisan och som dagligen också drabbar dess offer. Urbana miljöer kan sällan associeras med hållbarhet. Det talas om den delade staden, den fragmenterade staden, ja, till och med den rasifierade och den genusuppdelade staden. Detta för att signalera att staden i allmänhet håller på att växa till ett orättvist levnadsrum som ger människor olika villkor, olika tillgång till dess resurser inte minst till det offentliga rummet och till boendet. Fattigdom, otillfredsställda behov av bostäder, och exkludering från exklusiva rum skapar missnöje, men även hopplöshet, ilska och motstånd. Kravaller i Los Angeles 1992, i Paris 2005, Rosengård 2008, Riga och Vilnius 2009 talar för en social kollaps.
Författare
:
Irene Molina
är docent i Kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urban forskning, Uppsala universitet.
Litteratur:
Borja, Jordi och Castells, Manuel (1997) Local & Global. Management of Cities in the Information Age. London, Earthscan.
Harvey, David (1996) Justice, Nature & the Geography of Difference. Oxford: Blackwells.
Molina, Irene (2008) Den rasifierade staden, I Magnusson, Lena (red.) Den delade staden. Segregation och etnicitet i stadsbygden. Umeå: Borea.