Miljöforskning Nummer #1 april 2009

Stockholmsregionens sammanhängande grönstruktur har åter blivit en aktuell fråga och då i synnerhet de gröna kilarna. Nu håller en ny plan, RUFS 2010, på att tas fram för Stockholms läns framtida utbyggnad. I denna utgår man från att regionen kommer att fortsätta växa, med målet att den ska bli Europas mest attraktiva storstadsregion. Det pågår en bitvis polariserad debatt, som kan uttryckas såsom ett meningsutbyte mellan förespråkare för en sammanhållen bebyggelse med inslag av parkmiljöer och de som pläderar för bevarandet av sammanhängande ”vilda” grönområden.

Här avser jag i korthet belysa hur några exempel ur min Formas-finansierade forskning kan tänkas vidga detta perspektiv och medverka till en mer hållbar stadsutbyggnadsprocess av Storstockholms gröna kilar.

Storstockholms gröna kilar

Stockholmsregionen har förlorat mycket av sin grönstruktur vilket går att koppla till en utarmning av växt- och djurlivet. I början av 1900-talet var bebyggelsen koncentrerad till Stockholms stad, men har över tiden utvecklats längs de radiella kommunikationslederna och påminner idag om spretande fingrar i olika väderstreck. I mellanrummen finns en jämförelsevis rik och sammanhängande grönstruktur som kallas för gröna kilar (se faktaruta sid 30).

Behovet av fler bostäder utanför innerstaden har sedan 1960-talet ställts emot de gröna kilarna som goda rekreationsområden och korridorer för biologisk spridning så långt in mot stadens centrum som möjligt. Inom tjugo år väntas befolkningen i länet öka med ett helt Göteborg. Enbart Stockholms stad ska ha växt till en miljon invånare. Detta ställer stora krav på utveckling av nya bostäder och infrastruktur. Frågan är inte längre ”om” det ska byggas i befintliga grönkilar utan ”hur” det ska byggas.

Integrering av ekosystemtjänster i stadsplaneringen

Under senare år har ekologisk forskning alltmer börjat inrikta sig på ekosystemtjänster. Dessa utgör alla de varor och tjänster som ekosystemen tillhandahåller människan och som mänsklig välfärd och ekonomisk utveckling är direkt beroende av. Exempel på varor från ekosystem är timmer, fisk, frukter och mediciner. Tjänster från ekosystemen innefattar vatten och luftrening, vattenflödes- och erosions-dämpning, jordmånsbildning, biologisk kontroll och pollinering av både vilda växter och grödor, samt kulturella och estetiska värden.

Begreppet ekosystemtjänst har inte tidigare analyserats utifrån hur det kan komma till användning för att främja en mer hållbar stadsutveckling. Inom forskningsprojektet Integrering av ekosystemtjänster i stadsplanering inom Formas Urban-net, kommer jag tillsammans med kollegor att undersöka hur detta begrepp kan generera nya förvaltningsinsikter och instrument för att bygga ”resiliens” i stadslandskapet. Med resiliens, eller buffringsförmåga, menas ett systems förmåga att inkorporera förändringar och olika typer av störningar på ett sådant sätt att systemet bibehåller sin förmåga att upprätthålla livsviktiga funktioner och tjänster. Då exempelvis en stad växer tas mycket av ekosystemen i anspråk och omformas till hårdgjorda, urbana ytor. Därmed riskerar många ekosystemtjänster att urholkas och gradvis försvinna, vilket leder till en försämrad förmåga att svara på olika typer av förändringar, t.ex. mot att buffra klimatförändringar eller socio-ekonomiska förändringar.

Inom projektets ram samarbetar stadsplanerare med urbanekologer från Stockholm, Istanbul, och Wageningen (Nederländerna) för att bland annat identifiera begränsningar i rådande stadsplaneringsstrategier vilka urholkar kritiska ekosystemtänster. I Stockholm kommer vi bland annat att anlysera hur begreppet ekosystemtjänst kan appliceras vid en framtida stadsutbyggnad inom grönkilarna för att därmed främja en mer långsiktigt hållbar stadsutveckling.

Urbana samfälligheter

En annan aspekt som kommer att studeras inom detta Urban-net projektet, är hur en större lokal delaktighet i ekosystemförvaltning kan främjas i städer. Då mycket av dagens debatt kring stadsutvecklingen i Stockholm kretsar kring anläggandet av parker vid ny bostadsbebyggelse, tror jag det är väsentligt att lyfta fram andra typer av stadsrum som mer specifikt främjar genereringen av urbana ekosystemtjänster och som samtidigt utgör viktiga pedagogiska arenor för att stärka insikten om stadsbors beroende av ekosystemtänster. Vi har valt att kalla dessa arenor för ”urbana samfälligheter” (urban commons), vilka åsyftar grönområden som en större grupp människor gemensamt är knutna till, ansvarar för, utformar och sköter om på egen hand och utifrån gemensamt intresse. Till skillnad från parker och villaträdgårdar (som oftast är kommunalt eller privat ägda och förvaltade), utgör urbana samfälligheter olika applikationer av den samfällighetsbaserade äganderätten (”common property systems”). Denna har visat sig särskilt framgångrik för uthållig skötsel och förvaltning av naturresurser i rurala och lokala samhällen. Att utveckla denna äganderätt så att den också kan bidraga till en hållbar stadsutveckling tror jag därför är synnerligen värdefullt.

Samfälligheter för gröna stadsrum

I vissa storstäder är idag längtan efter att föra in naturen i stadsrummet så stor att människor ockuperar rivningstomter i sina lokala bostadskvarter och anlägger ”community gardens”. I amerikanska storstäder såsom New York, Seattle och Detroit har dessa oaser av trädgårdsodlingar blivit alltmer frekventa, och utvecklas i riktning mot att städerna köper loss eller arrenderar ut mark för anläggning av community gardens. I Seattle ser man till att bygga in dessa markslag i sina översiktsplaner, så att människor mer beständigt kan odla grönsaker och skapa gröna stadsrum. Forskning visar att community gardens bidrar till biologisk mångfald, främjar fysiskt och psykiskt välbefinnande, leder till minskad segregation i bostadsområden och till ökad grannsamverkan. Därmed erbjuder de viktiga social-ekologiska arenor i stadlandskapet. Ett annat exempel hittar man i Londons gröna bälte, vilket varit rigoröst skyddat i lag mot all form av bebebyggelsexpansion sedan 1944. Till följd av ekonomiska sparkrav hade många delar av grönbältet slyat igen och blivit otillgängliga för rekreation då stadsdelarna inte hade råd att sköta om dem. För att lösa detta skapade man ”community forests” i delar av grönbältet, till vilka de närboende fick förvaltningsrätt och där de röjde upp, skötte om och gjorde naturrummen mer tillgängliga. Dessa exempel visar att utformning och skötsel av stadsnära grönområden inte alltid behöver bedrivas på statlig eller kommunal basis och att naturrum i byggandet av stadslandskapet inte bara bör utgöras av parker. Istället bör man eftersträva en mångfald av grönområden, av vilka en del också bör ha inslag av en mer ”orörd” natur. I en nyligen publicerad undersökning från SLU, Alnarp, påvisades det att det just är grönområden med hög biologisk mångfald som effektivast reducerar människans stressnivåer och därmed främjar välbefinnandet. Forskning visar också att människan utvecklar sin förståelse för komplexa natursamband när hon erbjuds att själv bruka jorden. Utifrån ett psykologiskt perspektiv skapar detta en upplevelse av delaktighet och känsla av meningsskapande sammanhang - en viktig aspekt i dagens hälsodebatt. Ett tredje exempel på urbana samfälligheter utgör kolonilottsområden. I tidigare forskning har jag tillsammans med kollegor kartlagt de ekosystemtjänster som Stockholms kolonilotter generar. På grund av odlarnas skötselpraxis utgör de särskilt viktiga oaser för att upprätthålla pollinatörer i stadslandskapet, vilka är på stark tillbakagång i världen idag. Likaså gynnas insektsreglerande fåglar av kolonilotterna. I vårt land finns också möjlighet att teckna så kallade ”brukaravtal” mellan kommunen och till exempel en intressegrupp i ett bostadsområde. Detta möjliggör att de boende själva kan förvalta och sköta om ett närliggande grönområde.

Civilt ansvarstagande

Exemplen av urbana samfälligheter som jag här berört, åskådliggör ett mer anpassat förhållningssätt i stadsutvecklingsprocessen, där förutom ekologiska värden också sociala faktorer ges större hänsyn. Så till exempel främjar urbana samfälligheter en ökad medborgerlig delaktighet i utformning och skötsel av stadens rum och främjar ett ökat civilt ansvarstagande. I forskningsprojektet kommer vi därför att studera hur och i vilken mån det är möjligt att skala upp urbana samfälligheter i stadslandskapet. Som förebild skulle till exempel kolonilottens äganderätt kunna appliceras även för skötsel och aktiv användning av grönområden i befintlig och ny hyreshusbebyggelse. Att utveckla urbana samfälligheter torde också vara ett ekonmiskt fördelaktigt alternativ för samhället, eftersom det krävs resurser för att sköta om och öka de stadsnära natursystemens biologiska värden. I forskningsprojektet kommer vi därför att studera urbana samfälligheter ur ett samhällsekonomiskt hänseende.

Nya spelregler för gröna kilar

Inom projektet, Gröna kilar ur ett samfällighetsperspektiv, som är finansierat av Formas, kommer vi att via fallstudier i Stockholmsregionen och i Melbourne, Australien, undersöka hur institutionell kapacitet för 'resilient' (motståndskraftig) förvaltning av ekosystemtjänster ska kunna byggas in i fysisk planering och i stadslandskapets utformning. På grund av att Melbourne starkt påverkats av storskaliga förändringar till följd av klimatpåverkan, har stadens planerare under längre tid anammat förvaltningsstrategier som förenar hushållning och skydd av regionens ekosystemtjänster. Bland annat har man infört starka restriktioner för hur Melbournes gröna kilar får användas och staden har av OECD lyfts fram som ett föredöme för hållbar stadsutveckling. Insikter från stadsplaneringen i Melbourne tror vi därför kan bidra till framväxten av mer effektiva spelregler för en framtida stadsutveckling i Stockholms grönkilar som syftar till att mer aktivt trygga de social-ekologiska värden som dessa grönområden generar.

• Tipsa en vän
• Gilla
• Pusha Delicious Digg

Nummer

Konferenser