”Betydelsen av skogsbete och bete på gammal åkermark för växternas artdiversitet i naturbetesmarker”
Ove Eriksson (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Växtekologi, Stockholms universitet.
E-post: ove.eriksson@botan.su.se
De svenska naturbetesmarkerna hyser en rik flora och fauna, men många av dessa arter minskar i utbredning och förekomst som följd av att den totala arealen betesmarker har minskat. Dessa artrika betesmarker förekommer nu ofta som ”fragment” där många arter får svårt att sprida sig. På senare år har man diskuterat behovet av ett landskapsperspektiv inom naturvården. När det gäller artrika gräsmarker har det oftast handlat om före detta åkrar som omvandlats till betesmark.
Frågan är om dessa före detta åkrar med tiden kan koloniseras av de många växtarter som vi idag finner på naturbetesmark. I så fall skulle man på sikt kunna utveckla en ökad areal av sammanhängande betesmark som både skulle gynna artrikedomen, men även medföra bättre ekonomisk djurhållning.
Studien visar att kolonisation verkligen sker från naturbetesmarker till gamla åkrar, men det tar lång tid. En högre etableringsförmåga kan dock innebära ökad kolonisationshastighet. Det tycks råda en allmän spridningsbegränsning, men att en stor del av arterna med tiden kan kolonisera f d åkrar. Det var dock genomgående högre etablering i naturbetesmark. Näringsämnen som t ex fosfor uppvisade inte något samband med etableringen, men andra tänkbara faktorer kan vara mikroorganismer som mukorrhixasvampar och markens fysikaliska egenskaper. Genom att utnyttja f d åkrar kan betesfällornas storlek ökas och göra betesdriften mer rationell. Slutsatsen är att f d åkermark ska innefattas i planeringen av naturvård som syftar till att bevara arterna i naturbetesmarker.
”Genetisk diversifiering som ett redskap att minska insektsskador i ekologisk grönsaksodling”
Peter Hambäck (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från Stockholms universitet.
E-post: Peter.Hamback@botan.su.se
Mixa med kål som tål.
Ett avgörande problem inom ekologisk grönsaksodling är skador från insekter, inte minst vid odling av kål som angrips av ett flertal skadeinsekter. Projektet har sin utgångspunkt i småskalig grönsaksodling med många sorter på relativt små fält. Angreppsgraden på kålplantor verkade variera över ett fält beroende på vilka andra kålsorter som planterats i närheten.
Den grundläggande idén har varit att om grannskapet för en kålplanta innehåller andra sorter på angreppsgraden, kanske noggrant utvalda sortblandningar kan manipulera insekterna att lägga en större andel ägg på kålsorter som är med toleranta mot skador (som vitkål). På så sätt skulle man kunna skydda känsligare sorter (som blomkål).
Resultaten visar att det finns möjligheter att manipulera skadegörarnas äggläggningsbeteende, men bara för vissa insekter. Metoden medför dock inga extra kostnader eftersom småskaliga kålodlingar redan idag blandar sorter. Den är också ganska robust och utan bieffekter. Enskilda odlare kan prova ut och anpassa heterogeniteten efter lokala förhållanden. Det kan vara intressant att prova metoden i andra grödor med insektsarter som har liknande sökbeteende.
”Potentialen att reducera fosforförluster och förbättra jordstruktur i aggregatstabilitet i lerjordar”
Barbro Ulén (projektledare)
Resultatsammanfattning med publikationslista från SLU.
E-post: barbro.ulen@mv.slu.se
En stor del av fosforn i sjöar och hav hålls inte kvar i marken utan förloras i vattendragen. Dessa förluster är ett stort problem inte minst i Östersjön, där fosforn göder algblomningen. Läckage av fosfor från mark beror på en rad olika processer. Förmågan för fosforn att binda sig till jorden gör att markens kemiska och fysikaliska egenskaper spelar stor roll för hög eller låg fosforförlust. Vattnets ursprung och väg genom marken har stor påverkan på läckaget. Från jordbruksmarken kan det starta som flöden av ytvatten ovan marken där fosfor bunden till partiklar lösts ut och snabbt återfinns i täckdikessytemet. Vid kraftig nederbörd stiger halterna snabbt, men sjunker tillbaka vid låga flöden. Att marken är dränerad bidrar till att minska fosforläckaget genom jämnare och bättre infiltration. Å andra sidan kan fosfor i det dränerade vattnet föras direkt ut i vattendragen vid utloppen av dräneringsledningarna. Syftet med projektet var att öka förståelsen för viktiga processer för fosfortransporten genom kemiska metoder, laboratorieförsök och fältförsök. Reducerad jordbearbetning verkar kunna förbättra infiltrationen och markens förmåga att lagra vatten och antagligen kan mer skörderester på markytan hindra att lera samlas upp. Ökad användning av bekämpningsmedel vid reducerad jordbearbetning kan dock innebära en målkonflikt.
Ansvarig för denna sida: Birgitta Bruzelius