På Centrum för förnybar elenergiomvandling (CFE) vid Uppsala universitet satsar man på bred front på utveckling av teknik för elproduktion från de s.k. passiva förnybara energikällorna vågkraft, vindkraft, och tidvattenkraft. En gemensam nämnare för dessa är att de härstammar från naturliga flöden av energi i vår omgivning, men att de hittills är relativt outnyttjade.
CFEs verksamhet bygger på de klassiska ingenjörsämnena och innefattar grundläggande teorier om elektriska maskiner, aerodynamik och hydrodynamik, men eftersom centret utvecklar energiteknik för en komplex verklighet med fullskaliga experiment av främst vågkraft ingår även marinbiologi.
Däremot ingår inte solenergiforskning eftersom den ligger utanför den klassiska fysiken. Solenergi är dessutom en utspädd energikälla; runt 1000 kWh/kvm träffar en svensk markyta per år vilket kan jämföras med den energimängd, runt 45000 kWh som passerar en lika stor yta ute på Skagerack tack vare vågorna eller som vid den norska atlantkusten ytterligare 10 ggr mer energi, 450000 kWh /kvm.
Principen om enkelhet
För att ta till vara en förnyelsebar energikällas energi krävs det någon sort maskin. Ju högre energiflöde källan har per ytenhet, energidensitet, desto mindre behöver maskinen vara och desto mindre resurser behövs för att tillverka den. Gemensamt för alla projekt inom CFE är helhetsperspektivet och principen om enkelhet. När det gäller vågkraft så krävs att maskinen är extremt flexibel, robust och lättskött.
Social acceptans kring utbyggnad av infrastruktur
Under de senaste fem till tio åren har uppförandet av vindkraft spätt på redan existerande känslor av bristande delaktighet hos befolkningen i glesbygden. Många verkar se på utbyggnaden som en aggressiv exploatering utan att man själv eller bygden får någon fördel, detta trots att elproduktionen i sig är extremt miljövänlig. Samtidigt finns goda exempel där kommuner ser planerna på installation av vindkraft som en möjlighet till nya arbetstillfällen och därmed bland annat ökade skatteintäkter.
På liknande vis kommer en framtida utbyggnad av vågkraft skapa både kontroverser och möjligheter. Genom det stora antalet studiebesök och föreläsningar som CFE ger har vi fått klart för oss att inställningen till vågkraft hos allmänheten är mycket positiv. Som främsta anledning anger människor den tydliga frånvaron av visuell störning och buller. Detta betyder dock inte att människor i kustkommuner automatiskt kommer att acceptera en storskalig utbyggnad av vågkraft i deras närhet.
För att ekologiska-sociala-tekniska system ska sammanlänkas på bästa sätt krävs en aktiv dialog vid alla infrastruktursatsningar och det är nödvändigt att utveckla kunskap om hur denna dialog kan bli så vital som möjligt. Hur bör tillståndsprocessen utformas? Är en komplettering av miljökonsekvensbeskrivningar, s.k. sociala konsekvensbeskrivningar, en väg framåt eller kan man utveckla något ännu bättre? Hur är egentligen allmänhetens syn på naturresurser i lokal miljö och vad kan göras för att i någon mån omvandla ett potentiellt motstånd till en stolt och engagerad lokalbefolkning? Är kanske en av anledningarna till motståndet till vindkraft att den utbyggnad som förut i första hand drevs av ekonomiska föreningar och samfälligheter nu allt mer tas över av stora projektörer?
Härmanö först i Sverige
De frågor som radas upp ovan har man inom CFE egentligen än så länge bara naggat i kanten. Man får dock hålla i minnet att forskningen om vågkraft i Uppsala fick sitt första anslag 2002. Sedan dess har forskningsområdet sydväst om Lysekil, utanför Orust, byggts ut med en första prototyp av ett vågkraftverk och över tjugo s.k. biologibojar med betongfundament för marinbiologiska studier. På Härmanö utanför Orust finns en liten mätstation i bruk. Här omvandlas än så länge elen från vågkraftverket till värme. Under 2008 kommer ytterligare prototyper av vågkraftverk att sjösättas tillsammans med ett marint ställverk som kopplar samman aggregaten till havs. Inom två år, när anläggningen ansluts till elnätet, kommer de boende på ön att vara de första i Sverige som får delar av sin el från vågkraft.
Författare
:
Magnus Stålberg
är doktorand på CFE vid Uppsala universitet.
E-post:
magnus.stalberg@angstrom.uu.se