Stockholms Universitet har länge haft en väl ansedd klimatforskning, med meteorologisk processforskning och modellering samt geologisk-geografisk forskning om forntida klimat och klimatutveckling som de starkaste komponenterna. Kontakt och respekt mellan forskargrupperna var dock tidigare inte alltid på topp, och direkt samverkan ganska ovanlig. Sedan ca fem år har naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms Universitet satsat på att bygga en starkare forskarutbildning och mer samlad forskningsmiljö inom klimatområdet. Det stora lyftet kom med Linnébidraget, och planeringen inför den ansökan. Linnébidraget var starten för det som nu är Bert Bolin Climate Research Center (BBCC). Här arbetar man med grundforskning om klimatsystemet över ett brett spektrum av tidsskalor, från "djup" geologisk tid, över istidscyklerna, till de senaste tusen årens klimat, och förstås klimatet precis här och nu och i den närmaste framtiden.
Lyft med Linnébidrag
Linnébidraget är en typ av forskningsstöd som ingen egentligen har erfarenhet av att hantera.
Det är inte bara bidragens storlek och långa varaktighet som är nytt, utan också den dubbla målsättningen att både stärka den pågående forskningen och att bygga en riktig stark forskningsmiljö för framtiden.
På BBCC bestämde man sig tidigt för att använda Linnébidraget koncentrerat till tre saker som det tidigare saknats resurser för:
- Nya fasta forskar/läraranställningar med modelleringsinriktning.
- Post-docs, därför att de ger inflöde av kompetens och idéer utifrån
- Rörliga resurser - så att temaledarna verkligen har något redskap för att leda, genom att omedelbart kunna gå in och stödja lovande idéer och hantera hastigt uppdykande behov inom ett projekt.
Hur får man då forskare från olika ämnesområden, ofta med olika utbildningsbakgrund och tidsperspektiv, att samverka?
- Det handlar egentligen om tre steg. Det första steget är att föra forskargrupper närmare varandra genom kontakt och exponering för varandras forskning. Det andra steget är att det ur kontakt och exponering brukar uppstå ömsesidig respekt, sedan nyfikenhet och kanske också intresse av att samverka. Det tredje steget är att definiera gemensamma projekt, avdela resurser och så snabbt som möjligt få igång konkret arbete.
Satsning post-docs
De första stegen är ganska billiga, tema-ledarna organiserar seminarier och workshops, och stimulerar på olika sätt till kontakt och utbyte. Det är lite av social ingenjörskonst. Det tredje steget är det som kräver resurser. BBCC har satsat kraftigt på post-doc- anställningar. Nya personer stimulerar och bär med sig kompetens som ofta är ny i forskningsmiljön. Anställningarna är utlysta inom områden som minst två forskargrupper har enats om, och därigenom blir dessa post-docs både forskningsmässigt och socialt sammanbindande inom programmet.
Det kommer att ta flera år att få en klar bild av Linnébidragets inverkan på själva forskningen, men vi kan redan nu se att målsättningen att skapa en sammanhållen och stark forskningsmiljö sannolikt kommer att lyckas. Kontakt och samarbete mellan grupper har ökat radikalt och det finns rena "framgångssagor". Ett exempel är den samverkan mellan oceanografer och geologer som inom ett halvår från första kontakt ledde till en artikel i Nature, om hur och när Arktiska Oceanen övergick från att vara insjö till en del av världshavet.
Litteratur:
Jakobsson M, Backman J, Rudels B, Nycander, J, et al., 2007, The Early Miocene Onset of a Ventilated Circulation Regime in the Arctic Ocean. Nature. 447:986-990.