Före industrialismens genomslag var den tillgängliga åkermarken ofta en begränsande faktor för produktion av mat, fibrer och energi (i form av foder för dragdjur). Under drygt hundra år har kopplingen mellan markanvändning och energi varit nästan obefintlig tack vare tillgången till billiga fossila bränslen. Men nu är vi sannolikt på väg att åter hamna i en situation där tillgången till mark blir en begränsande faktor för produktion av såväl livsmedel som annan energi.
Inom LUCID vid Lunds universitet (Lund University Centre of Excellence for Integration of Social and Natural Dimensions of Sustainability) är markanvändning ett centralt tema för flera forskningsprojekt. Forskningen strävar efter att belysa frågan utifrån olika discipliner samt med hjälp av olika teoretiska och metodologiska utgångspunkter. LUCID vill integrera samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga dimensioner av hållbarhetsproblematiken. Det är givetvis lättare sagt än gjort. Det finns många antaganden och föreställningar som försvårar kommunikation mellan de ”två kulturerna”. Vi vill här nämna något om två specifika perspektiv på hållbarhet som de tvärvetenskapliga diskussionerna inom LUCID problematiserar. Båda perspektiven förenar samhälls- och naturvetenskapliga aspekter och blixtbelyser svårigheterna med sådan forskning.
Stordrift. Mekaniserad skörd av sockerrör i delstaten Goiás, Brasilien. Enligt sockerrörsindustrin kommer all skörd att vara mekaniserad om några år, åtminstone i den största delstaten för sockerrör, São Paulo, och 700 000 migrerande sockerrörsarbetare kan mista jobbet. Foto: Kenneth Hermele.
Ekologiskt ojämnt utbyte
Det första exemplet är begreppet ekologiskt ojämnt utbyte. Det har lanserats som ett analysredskap, vilket kan hjälpa oss att förstå hur nettoöverföringar av biofysiska resurser mellan eller inom länder (mätta exempelvis i energi, material eller hektaravkastning) kan förbli osynliga i ekonomisk statistik trots att de kan spela en avgörande roll för anhopningen av teknik och infrastruktur i olika delar av världen. Genom att översätta handelsstatistik till sådana resursmått i stället för penningpriser går det att visa att det, som i vår konventionella föreställningsvärld framstår som ömsesidigt välståndsbringande utbyte, i själva verket kan betraktas som asymmetriska resursflöden, vilka systematiskt bidrar till ”utveckling” i vissa områden på bekostnad av människor och miljö någon annanstans.
Många forskare skulle betrakta detta resonemang som ideologiskt och normativt, snarare än ett bidrag till vetenskap. Men inom LUCID är det naturligt att just sådana invändningar kritiskt granskas och problematiseras. Varför skulle det vara mera ”ideologiskt” eller ”normativt” att konstatera att samhällelig strukturtillväxt bygger på nettotillförsel av energi och materia, än att konstatera detsamma om biologisk tillväxt? Är inte samhällssystem lika objektiva företeelser som ekosystem och organismer? Vore det mindre ”ideologiskt” att hävda att världssamhällets ojämnheter inte bygger på ojämna resursflöden? Hur ser förresten naturvetare på vetenskapligheten i de grundantaganden som omgärdar konventionell nationalekonomi?
Hur stora ytor behövs för att ersätta dagens fossilanvändning med brasiliansk etanol (i energitermer)? Hur mycket biobränslen kan vi få fram på världens åkermark? Världens totala åkermark är ca 1 500 miljoner ha. 40 procent av åkermarken kan ersätta hälften av bensinen – men då har vi ingen mat!
De flesta forskare verkar hysa större tilltro till deskriptiva än till normativa uttalanden, men av någon anledning finns det en tendens att betrakta naturvetenskap som renodlat deskriptiv och samhällsvetenskap som mera normativ. Kanske bygger denna föreställning på att samhällen (teoretiskt) kan förändras genom mänskliga beslut och samhällsvetenskap därför utgör en arena för motstridiga tolkningar och framtidsvisioner. I så fall borde den ha omkullkastats av vår tids insikter om att även naturen formas av mänskliga samhällssystem, tolkningar och visioner. Om vårt studieobjekt från och med nu är så kallade socioekologiska system borde föreställningen att samhälls- respektive naturvetenskap utgår från helt skilda premisser avfärdas som förlegad. Både samhälls- och ekosystem formas av såväl materiella som kulturella dimensioner och fordrar därför båda typerna av analys. Naturvetenskapliga perspektiv kan till exempel tydliggöra de biofysiska resursflöden som ligger till grund för samhälleliga maktförhållanden, medan samhällsvetenskapliga perspektiv kan visa hur dessa flöden och förhållanden tenderar att förskjutas utanför synfältet.
Ojämnt utbyte av tid och rum i brittisk textilproduktion år 1850, som inte syns i konventionell handelsstatistik.
För att illustrera hur andra måttstockar än penningvärde kan belysa ekologiskt ojämnt utbyte kan nämnas beräkningar utförda av Kenneth Hermele, doktorand i humanekologi knuten till LUCID, som visar att energivärdet av USA:s nuvarande nettoimport av fossila bränslen skulle motsvara 187 miljoner hektar av ”best practice” brasiliansk sockerrörsetanol. Det är mer än sju gånger den areal som i USA brukas (med stora insatser av fossil energi) för exportproduktion av livsmedel.
Ekosystemtjänster
Det andra exemplet är idén att vi måste lära oss att ”betala för ekosystemtjänster”. Även här handlar det om att införliva naturvetenskapliga insikter i samhällsvetenskap, och åter igen väcker intresset för marknadens osynliga fördelningsfrågor tvivel kring gränsdragningen mellan vetenskap och politik. Betalning för ekosystemtjänster (Payment for Ecosystem Services, PES) handlar om olika sätt att skydda naturen genom att sätta ett pris på de ekosystemtjänster som den levererar till samhället. Idén bygger på att låta marknadsaktörer ta kontrollen över hur resurser används och fördelas. Genom att värdera ekosystemtjänsterna i monetära termer är tanken att marknaden kommer att skydda vad som skyddas bör. Det handlar bara om ”getting the price right”. Till skillnad från vanliga produkter finns det för närvarande inte någon mekanism som bestämmer priset på ekosystemtjänsterna. För att något ska kunna säljas och köpas på en marknad krävs både säljare och köpare. Det måste dessutom finnas en brist på varan för att den skall ha ett pris. I avsaknad av vanliga prismekanismer måste någon, ofta en regering, sätta ett pris på naturen.
Förslaget om PES bygger på antagandet att marknaden i längden kommer att sträva i riktning mot ökad hållbarhet. En helt annan förståelse erbjuder konfliktteorier, som utgår ifrån att institutioner uppstår och används som uttryck för motsättningar och maktrelationer i samhället. Ur ett sådant perspektiv kan PES (till exempel trädplantering i Syd finansierad av avgifter för koldioxidutsläpp i Nord) bli ett sätt för marknadens rikaste aktörer att fortsätta med sin miljöbelastande verksamhet, förutsatt att den förblir förbehållen just dessa aktörer. Denna logik utreds av Torsten Krause, LUCID-doktorand i hållbarhetsvetenskap, som särskilt studerat förslaget att skydda regnskogar i Ecuador genom att världssamhället betalar landet för att inte utvinna den olja som finns i marken under dem, som i programmet Socio Bosque är ännu ett exempel på hur LUCID undersöker centrala hållbarhetsproblem genom att belysa olika samhällsvetenskapliga perspektiv i ljuset av naturvetenskaplig förståelse.
Resultat av programmet Socio Bosque i januari 2010. Källa: Socio Bosque Programme, 2010.
Author
:
Alf Hornborg
är professor vid Humanekologiska avdelningen på Lunds Universitet samt styrelsemedlem i LUCID (http://www.lucid.lu.se).
E-mail:
alf.hornborg@hek.lu.se
Lennart Olsson
är professor och föreståndare för LUCSUS (Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling).
Literature:
Global Ecology and Unequal Exchange: Fetishism in a Zero-Sum World, Alf Hornborg, Routledge, 2011.