Biologisk variation på genetisk nivå är nödvändig för att arter ska överleva i ett längre tidsperspektiv. Denna variation är utgångspunkten för anpassningar till miljöförändringar. Inte minst i samband med de snabba klimatförändringarna blir därför frågan om den genetiska variationen hos vilda djur och växter central.
Fiske och annat nyttjande av vilda populationer (till exempel jakt och skogsbruk) kan leda till minskad genetisk variation. Detta beror dels på att populationsstorlekarna ofta reduceras, dels på att det selektiva uttaget kan leda till att vissa genvarianter minskar eller försvinner ur bestånden. Ytterligare en faktor är att fiske som koncentreras till vissa års- eller storleksklasser kan leda till minskad genetisk variation. Forskning kring hur detta går exakt till pågår för närvarande inom ramen för ett par projekt som finansieras av Formas.
Laxen olika i olika vatten
Laxen och öringen är arter som vi sedan länge vet är starkt genetisk strukturerade – det finns alltså stora genetiska skillnader mellan bestånd i olika vattendrag. En stor del av den genetiska variationen försvinner därför om enskilda bestånd slås ut. För laxens del har framför allt vattenkraftsutbyggnaden lett till stora förluster av naturliga bestånd. Idag återstår livskraftiga, naturliga laxpopulationer i endast cirka 15% av älvarna runt Östersjön. För att kompensera det bortfall som vattenkraften orsakat sätts stora mängder lax ut årligen. Denna lax är uppfödd i odling och den skiljer sig genetiskt från de naturliga populationerna. Studier visar nu att utsättningarna håller på att förändra genetiken hos de få återstående vilda bestånden. Vad denna förändring och utarmning av laxens genförråd leder till på längre sikt vet vi inte idag. Inte heller vet vi om, och i så fall hur, den kan komma att påverka laxens möjligheter att anpassa sig till klimatförändringarna.
Lax. Laxen bör, beroende på sin starka genetiska populationsstruktur, förvaltas vattendragsvis.
Laxen bör, beroende på sin starka genetiska populationsstruktur, förvaltas vattendragsvis. Ett genetiskt uthålligt fiske av lax kräver att populationstillhörigheten hos den fisk som fiskas kan identifieras. De få återstående naturliga bestånden riskerar annars att överfiskas. Motsvarande situation råder för öringen i bland annat stockholmsområdet. Få naturliga populationer finns kvar, men stora utsättningar av odlad öring görs för att kunna upprätthålla ett lönsamt fritidsfiske. Detta utgör ett hot mot återstående naturbestånd. Genetisk övervakning som kontinuerligt följer upp eventuella effekter saknas i Stockholms län, men utförs i viss mån på Gotland. Där riskerar unika gotländska öringstammar att påverkas av inflöde av gener från den odlade öringen som sprids i Stockholm.
Östersjösill ett bestånd
Sillen har en helt annan populationsstruktur än lax och öring. Här upptäcks få och mycket små genetiska skillnader mellan bestånd i Östersjön. En nyligen genomförd studie tyder också på att fisket efter sill de senaste 20 åren inte har haft någon nämnvärd negativ genetisk effekt. Däremot finns tecken på att sillen i Östersjön är utsatt för andra selektionstryck än sillen längre västerut.
Sill. Ur ett genetiskt perspektiv kan östersjösillen förvaltas som ett enda bestånd.
Genvarianter som är ovanliga hos sillar från Atlanten finns i hög frekvens i Östersjön. Detta kan spegla en genetisk anpassning till Östersjöns unika miljö. Tecken på sådan anpassning finns hos många arter. Ur ett genetiskt perspektiv kan östersjösillen förvaltas som ett enda bestånd.
Gäddans genetik
Populationsstrukturen hos gäddan i Östersjön representerar ett mellanting mellan laxens och sillens. Här finns en genetisk strukturering, men den är inte lika utpräglad som hos laxen.
Gädda. Gäddan uppvisar en kontinuerlig genetisk förändring över utbredningsområdet i Östersjöns kustzoner. Foto: Inge Lenmmark
Gäddan uppvisar en kontinuerlig genetisk förändring över utbredningsområdet i Östersjöns kustzoner. För sådana arter är det i dagsläget svårt att identifiera lämpliga skötselgrupperingar. Hittills utförda studier tyder på att gäddan är relativt lokal vad gäller spridningen av sina gener. Gäddor inom områden kring 10-15 mil förefaller utgöra genetiska enheter. Mer forskning krävs dock kring problematiken med genetisk hantering av arter med kontinuerlig genetisk förändring, och Formas finansierar projekt med sådan inriktning. För att fiskeförvaltningen och annan förvaltning av nyttjade vilda populationer ska vara uthållig när det gäller mångfald på gennivå krävs övervakningsprogram som följer hur den genetiska variationen förändras över tiden. Detta för att i tid upptäcka eventuella hot mot mångfalden på gennivå. Flera förslag till hur sådan övervakning kan gå till har presenterats, men är ännu inte omsatta i praktiken. Laxen, sillen och gäddan utgör alla arter som är högst intressanta ur genetisk övervakningssynpunkt.
Author
:
Linda Laikre
är forskare vid Zoologiska institutionen, avdelningen för populationsgenetik, Stockholms universitet
Literature:
Johannesson, K. and André, C. (2006). Life on the margin - genetic isolation and diversity loss in a peripheral marine ecosystem, the Baltic Sea. Molecular Ecology 15:2013-2029.
Larsson, L. (2008) Disentangling small genetic differences in large Atlantic herring populations: comparing genetic markers and statistical power. PhD dissertation, Department of Zoology, Stockholm University.
Laikre, L., Miller, L.M., Palmé, A., Palm, S., Kapuscinski, A.R., Thoresson, G., and Ryman, N. 2005. Spatial genetic structure of northern pike (Esox lucius) in the Baltic Sea. Molecular Ecology 14:1955-1964.
Laikre, L., Palm, S., and Ryman, N. 2005. Genetic population structure of fishes - implications for coastal zone management. Ambio 34:111-119.
Laikre, L., Palmé, A., Josefsson, M., Utter, F.M., and Ryman, N. 2006. Spread of alien populations in Sweden. Ambio 35:255-261
Laikre, L., Larsson, L.C., Palmé, A., Charlier, J., Josefsson, M. and Ryman, N. (2008) Potentials for monitoring gene level biodiversity: using Sweden as an example. Biodiversity and Conservation 17:893-910.