Ögats lins består till stor del av ett slags livlösa celler. Där har cellkärna och andra strukturer brutits ned, så att det enda som återstår är en vätska fylld av proteiner. Den klara vätskan gör att ljuset kan passera genom linsen för att träffa näthinnan och skapa en bild av vad man ser. Så fungerar ögat hos såväl människan som andra ryggradsdjur.
Nu har forskare vid Lunds universitet visat att linsen hos blåciklider, en vanlig akvariefisk, aktiverar en del av sina livlösa celler varje morgon och varje kväll så att de förändrar koncentrationen av protein i cellvätskan. Förändringen är knappt mätbar, men dess effekt får stor betydelse.
– Med denna strategi får fiskarna bättre färgseende på dagen och bättre mörkerseende under natten, säger Marcus Schartau som är doktorand i professor Ronald Krögers forskargrupp vid institutionen för cell- och organismbiologi vid Lunds universitet.
På morgonen anpassar linsen hos blåcikliderna proteinkoncentrationen, så att linsen kan fokusera ljuset av flera våglängder (färger) till en och samma punkt. Fiskarna kan då se skarpa färgbilder.
På kvällen återställs proteinkoncentrationen till samma nivå som före förändringen på morgonen. Linsen kan då bara fokusera en enda våglängd skarpt på näthinnan. Ögat blir därmed visserligen sämre på att skapa skarpa färgbilder, men utnyttjar istället bättre de våglängder som är viktigast för synen under natten.
Denna strategi, att varje dygn byta mellan de båda linstyperna, saknas hos människan. Vår monofokala lins är av en enklare konstruktion, men tack vare ett större skärpedjup får vi ändå möjlighet att se olika färger i dagsljus.