Dagligen nås vi genom massmedia av nya rön som tyder på att Antarktis isvolym minskar. Skräckscenarion med de dramatiska konsekvenser en avsmältning på kontinenten skulle få. Drastiska följder med en stigande havsytenivån på uppemot 70 meter, som i sin tur skulle komma att påverka såväl landområden som havsströmmar. I nästa stund ifrågasätts dessa rön av andra forskare, som menar att vår okunskap om kontinenten är alltför stor för att vi ska kunna dra några slutsatser om vad som egentligen sker därnere. Så vad vet vi då om den vita kontinenten?
Nunataker i södra Vestfjella. Det drygt 700 meter höga Pagodromen i förgrunden bildar en kant mot Veststraumen, som är en 8 mil bred isström med ett flöde av 10–12 kubikkilometer per år. Isdjupet är 1 000 meter och fjälltopparna 500 meter höga över isen. Den norra utlöparen av Vestfjella heter Basen. Där ligger den svenska forskningsstationen Wasa.
Foto: Per Holmlund
Två kilometer tjock is
Vi vet att Antarktis totala landyta är 14 miljoner kvadratkilometer, vilket motsvarar ytan av ett och ett halvt Europa. Vi vet att denna yta till 98 procent är täckt av inlandsis som i medeltal är drygt 2 kilometer tjock med mäktiga fjällkedjor som vid sin högsta punkt når hela 5140 meter över havet. I kontrast till väldiga fjälltopparna, uppenbarar sig också gigantiska sprickor på närmare 100 meters djup, vilket skapar ett vidunderligt och svårforcerat landskap. Antarktis är vår kallaste världsdel, klimatet klassas som kall öken och detta kalla, bistra klimat har betydelse för hela världens klimat. Och omvänt har klimatutvecklingen i Antarktis en historia att berätta, en historia av global relevans. Exempelvis har vi nyligen kunnat läsa om hur iskärnor från det Europeiska borrprojektet EPICA kan beskriva klimatet en miljon år tillbaka i tiden.
Havsyta höjs fem meter?
Det har också i sen tid framkommit rön, baserade på satellitdata, som visar att stora delar av den Västantarktiska inlandsisen tunnas ut vid dess kant. Orsaken är mycket dåligt känd, men exempelvis en förhöjd havstemperatur skulle kunna ge en sådan effekt. Det allvarliga i situationen är att inlandsisen i detta område vilar på havsbotten och därför är instabil. En kollaps av Västantarktis skulle medföra en havsytehöjning på cirka 5 meter. Den betydligt större Östantarktiska inlandsisen vilar dock på en kontinent, men även där kan, för mänskligheten, stora saker ske om marginella delar skulle smälta av. Kunskapen om hur relationen mellan isens inkomster i form av snö och dess utgifter i form av smältning och kalvning av isberg är idag fortfarande bristfällig.
I mars 2007 börjar det fjärde internationella Polaråret (IPY), 125 år efter att det första internationella polaråret anordnades vintern 1882-83. Ett stort antal forskargrupper från olika länder har under dessa år undersökt våra polarområden och IPY 2007/2009 kommer att bli både en tvärvetenskaplig och en internationell forskningssatsning, med tusentals forskare från över 60 länder. Syftet denna gång är att sammanföra forskarnas ansträngningar, till maximal nytta för hela vetenskapssamfundet.
Som en del i detta arbete kommer svenska forskare, tillsammans med japanska kollegor, genomföra en 250 mil lång bandvagnsexpedition tvärs över Antarktis för att söka svar på flera av historiens klimatfrågor. Expeditionen utförs inom ett internationellt samkoordinerat program där åtminstone ytterligare tre expeditioner kommer att utföras samtidigt fast på andra delar av kontinenten.
I det område som ska undersökas av den svenska gruppen finns två djupborrkärnor (EPICA-DML och Dome Fuji) som tidigare givit ovärderlig kunskap om klimatet. Dock förekommer stora lokala variationer i Antarktis snöförhållanden och klimat, varför borrkärnorna inte kan läsas som två exakta mätstickor, representativa för hela kontinenten. En annan svårighet är att stora delar av Antarktis kontinent fortfarande är okända vad gäller topografi, istjocklek, lokalklimat och så vidare, varför fler och grundligare studier behöver genomföras - för att vi ska kunna konstruera tillförlitliga modeller för kopplingen mellan klimatet och isens utbredning.
Forskningsstationen Wasa. Den svenska forskningsstationen Wasa byggdes på 1980-talet med hjälp av bidrag från dåvarande Byggforskningsrådet. Stationen är flitigt använd av forskare såväl från Sverige som från andra länder.
Foto: Anders Modig
Sjöar under isen
På senare tid har upptäckten av sjöar under isen (så kallade subglaciala sjöar) blivit en källa till kunskap om inlandsisens uppbyggnad och rörelsemönster. Den kanske mest spännande frågan kring dessa är om de kan innehålla organiskt liv som i så fall har levt isolerat i miljontals år utan kontakt med övriga biosfären. Att borra sig ner till sjöarna är möjligt, men kostsamt och risken att smutsa ner dem är stor. Det är därför viktigt att i förväg undersöka de fysiska förutsättningarna för sjöarnas existens, dvs. har sjöarna alltid funnits där, eller har de bildats först när inlandsisen blev så mäktig att den började smälta vid botten? Det finns många frågor att besvara och i dagsläget väldigt lite information. Kunskaperna om Antarktis är i praktiken punktvisa och syftet med den svensk-japanska expeditionen är att skapa en mer övergripande förståelse för den Antarktiska inlandsisen. Dessutom kommer expeditionen att skapa modeller för hur dagens klimatförhållanden skulle avspeglas i en framtida iskärna. Detta är viktigt för att kunna förbättra tolkningen av hur klimatet har varierat bakåt i tiden.
Mellan Wasa och Svea. En svensk forskare spanar ut över isvidderna stående på en liten nunatak, som ligger längs leden mellan de svenska stationerna Wasa och Svea. Isdjupet alldeles intill är drygt 2000 meter. Den lilla nunataken är en utpost från fjällkedjan Heimefrontfjella som syns i bakgrunden.
Foto: Per Holmlund
Arbete på polplatån. Firnkärnor analyseras intill borrplatsen EPICA-DML. Latituden är 75°S, höjden är 2500 meter över havet och isdjupet är cirka 3000 meter.
Foto: Per Holmlund
Bandvagnar som forskningsfartyg
Expeditionen baseras på bandvagnar, utrustade som små forskningsfartyg. Fyra bandvagnar utgår från den svenska stationen Wasa och tre utgår från den japanska stationen Syowa. Båda bandvagnstågen bemannas av forskare från de båda länderna. Med ombord finns bland annat glaciologer, atmosfärskemister, meteorologer och geodeter, som ska studera luft och snö; hur kemin varierar med tiden; hur snön omvandlas till is och hur iskärnorna kan tolkas och ge kunskap om forntida klimat, samt hur isen beter sig kring subglaciala sjöar. Vi ska borra, gräva, mäta islager och isdjup, samt undersöka snökemi. En stor vikt läggs vid fjärranalytiska metoder där dels ett flertal radarsystem nyttjas från bandvagnarna, men även satellitdata ska nyttjas för att ge mer yttäckande information.
För att genomföra en så omfattande expedition i detta svårforcerade och kalla ökenområde, krävs bra teknik och en väl fungerande logistik. Arbetet har därför fördelats mellan universiteten som ansvarar för projekt- och teknikutveckling, Polarforskningssekretariatet som ansvarar för logistiken och den huvudsakliga forskningsfinansiären Vetenskapsrådet.
Sverige har en lång tradition av forskningsinsatser i området. Under den Norsk-Brittisk-Svenska Antarktisexpeditionen 1949-52 bedrevs främst glaciologiska och meteorologiska studier från svenska forskare. Denna expedition fick en mycket stor internationell betydelse då den blev en förebild för framtida forskningssamarbeten, Geofysiska året, 1957/58 och bildandet av forskningsorganisationen SCAR (Scientific Committee of Antarctic Science). Sedan 1987/88 har Sverige utrustat expeditioner till Dronning Maud Land och sedan 1991/92 utfört bandvagnsexpeditioner uppe på polarplatån. Bandvagnarna är tillverkade av det svenska företaget Berco AB och de är baserade på ett chassi från bandvagnstillverkaren Hägglunds.
Från Wasa till Syowa. Svenska forskare genomför tillsammans med japanska kollegor en 250 mil lång bandvagnsexpedition
tvärs över Antarktis för att söka svar på flera av historiens klimatfrågor. Bandvagnarna är utrustade som små forskningsfartyg. Fyra bandvagnar utgår från den svenska stationen Wasa, belägen där den röda linjen på kartan börjar, och tre utgår från den japanska stationen Syowa, belägen där den röda linjen slutar.
Author
:
Per Holmlund
är professor i glaciologi vid Stockholms universitet.