Traditionellt är det kulturinstitutioner, privata lyxbostäder eller prestigekontor som blir stora arkitektoniska projekt. Men Norman Foster låter sig inte hämmas av att det är elefanter som ska bo i hans verk - tvärtom. Elefanterna får ett stycke stjärnarkitektur.
Grundstenen lades i oktober förra året och nu börjar anläggningen för tjockhudingarna och deras årligen1,5 miljoner besökare att ta form. Tre fjärdelar av elefantstallarnas sju meter höga väggar är resta och väggarna till det böljande hägnet är färdiggjutna. Till påsken 2008 beräknas anläggningen vara färdig.
Inte bara för nyfikna åskådare
Det nya elefanthuset är allt som det gamla inte var - ett hus som framförallt har som syfte att elefanterna ska ha det bra. Huset tar nämligen inte bara hänsyn till omgivningen och besökarna utan också till invånarna, de stora indiska elefanterna.
Elefanterna får ett mycket modernt, nästan futuristiskt hus. Och stora ytor att röra sig på. Två stora glaskupoler ger dagsljus till den delvis nedgrävda ovala byggnaden som väsentligt skiljer sig från det gamla mörka elefanthuset från 1914. Gummigolvet, som valdes för att skona elefanternas fötter, är uppvärmt och täckt med ett tjockt lager sand.
Elefanthuset är 3500 mÇ stort. Det finns inga trappor i huset, publiken leds in i huset och längs med stallarna via en handikapvänlig ramp. När man går på rampen kan man via glasväggar uppleva elefantflocken antingen inne i huset eller ute i elefanthägnet. Besökarna ska kunna lukta, höra och se elefanterna. De konventionella barriärena mellan besökare och djur är borta - besökarna leds på stigar i elefanternas universum.
Tekniska utmaningar
Det behövs tjocka väggar och starka pelare för att stå emot ett anfall av en elefant med en kraft som motsvarar en sju tons lastbil. Elefantsnablarna kan dessutom lätt lyfta tre ton och nå allt inom tre meters avstånd. Och elefanter är kända för att vara uppfinningsrika.
- Det finns inga normer för sådana beräkningar, säger arkitekt Armstrong Yakubu från Foster & Partners. Konstruktörerna på Rambøll har använt sig av analyser av fartygskrockar och uppskattat till vilken hastighet en elefanthanne maximalt kan accelerera i det största stallet som har en diameter på 45 meter.
Arkitekterna vill ha slanka pelare - också det en utmaning. Konstruktörerna har utvecklat en pelare på 350 mm med 12 ingjutna lodräta armerade 25 mm järnstänger inuti. Pelarna ska tåla att en elefanthanne står hela dagen och skuffar för att han har bestämt sig för att pelaren ska vältas.
Stora och tunga djur reser också intressanta logistiska spörsmål. Man bygger en tre meter djup vallgrav som ska hindra elefanterna från att smita ut. I botten bygger man in en lyftanordning en så kallad sakselift.
Det är en sak att elefanterna inte kan forcera vallgraven om de skulle trilla i. En annan sak är hur djurskötarna ska få upp djuret igen. Det kan nämligen väga över fem ton. Med hjälp av liften kan hela botten hissas upp i nivå med anläggningens markyta så man behöver inte tillkalla kranar eller andra lyftanordningar. Liften ger också väg för lastbilar när det ska skiftas sand eller om en död elefant ska transporteras bort.
Author
:
Britt Olofsdotter
är kommunikationschef på Formas.