B
elastningen med näringsämnen ökar åtminstone inte längre. Många av de välkända miljögifterna har minskat men risken är fortfarande överhängande att fet fisk från Östersjön kommer att förbjudas som människoföda från och med 2006.
Östersjön döende, Katastrof för Östersjötorsken, Fet Östersjöfisk giftig – sådana rubriker har vi sett sedan slutet av 1960-talet. Då uppdagades vidden av miljöproblemen i Östersjön i en rapport från det Internationella havsforskningsrådet. Detta ledde till skapandet av Helsingforskonventionen till skydd för östersjöområdets marina miljö. Konventionen omfattar alla strandstater, undertecknades 1974 och trädde i kraft 1980. Fisket, som på den tiden inte sågs som ett miljöproblem, fick en egen konvention, Gdanskkonventionen, som skulle reglera fisket och hindra utfiskning. Ändå konstaterade nyligen den svenska Havsmiljökommissionen att skyddet av havsmiljön misslyckats: ” ... undermålig sjöfart, för svagt reglerat fiske, giftutsläpp och övergödning inverkar så negativt på våra marina ekosystem att produktionen av ekosystemens varor och tjänster har försämrats och fortsätter att försämras på ett dramatiskt sätt”.
Syrebristen (syrgasbrist mörkblå färg) i Östersjöns djupvatten har de senaste åren varit mer utbredd än någonsin. Rött område markerar svavelväte. Källa: Fiskar och fiske. KSLA 2003. Red Armin Lindquist, Fiskeriverket.
Mindre miljögifter, men värre syrebrist
Är situationen då verkligen nattsvart? Nej, inte riktigt. Viktiga framsteg har gjorts. Främst gäller detta miljögifterna. Halterna av en rad klorerade kolväten, till exempel DDT och PCB, har sjunkit drastiskt. Tack vare detta har bestånden av havsörn och säl kunnat återhämta sig. Belastningen med tungmetaller har minskat kraftigt, liksom ofta också halterna i miljön, med bly som ett särskilt tydligt exempel. Många lokala problem, orsakade av industriella punktkällor, har åtgärdats. Det gäller till exempel smältverket i Rönnskär, vars arsenikutsläpp kunde spåras i hela Bottniska viken, och den svenska skogsindustrins utsläpp av kvicksilver och klorerade kolväten. Utsläppen av näringsämnena kväve och fosfor, som resulterar i så kallad övergödning, har slutat öka, och för fosfor till och med avtagit något. Syrebristen i egentliga Östersjöns djupvatten har dock snarast förvärrats.
Överfisket är det miljöproblem i Östersjön där framstegen varit minst. Av de tre stora fiskbestånden sill/strömming, skarpsill och torsk är det endast skarpsill som inte är överfiskad.
Skriande behov av fiskeförbud
Överfisket är kanske det miljöproblem i Östersjön där framstegen varit minst. Av de tre stora fiskbestånden, sill/strömming, skarpsill och torsk, är det endast skarpsillen som inte är överfiskad. För kustbestånden av fisk saknas kunskap för att bedöma om dom är överutnyttjade. Bestånden har exploaterats hårt under 100-tals år, varför vi inte vet hur kustområdenas naturliga fisksamhällen skall se ut. Behovet av marina naturreservat med fiskeförbud är skriande – utan sådana kan vi inte få denna kunskap och därför inte heller förvalta fisket på ett klokt sätt.
Beståndet av stör i Östersjön är utraderat. Den naturliga förekomsten av ål har reducerats till någon procent av vad det var för 100 år sedan. Att fångsterna inte minskat lika dramatiskt kan bero på stödutsättningar, som långsiktigt misstänks göra långt mer skada än nytta. En möjlig ljuspunkt på fiskeområdet är den begynnande återhämtningen hos den vilda laxen, som dock mer beror på att billig odlad lax gjort havsfisket mindre lönsamt, än på klok fiskeförvaltning.
Giftig fisk?
Den svenska riksdagen har ställt upp 15 miljömål för Sverige. Tre berör direkt Östersjön:
En giftfri miljö är ett område där stora framsteg gjorts. Men svåra problem kvarstår ännu. Sedan slutet av 1980-talet sjunker inte längre halterna av PCB och dioxiner i fettet i fisk i från Östersjön. Detta, liksom den kemiska signaturen hos PCB, tyder på att det finns källor som inte åtgärdats. På grund av höga dioxinhalter får fet Östersjöfisk inte säljas som konsumtionsfisk inom EU, utom i Sverige och Finland, som utverkat ett tidsbegränsat undantag. En viktig orsak till undantaget är att konsumtion av fet fisk minskar risken för hjärt/kärlsjukdomar, vilka drabbar ungefär hälften av oss svenskar, medan det var svårt att påvisa nedsatt hälsa hos storkonsumenter av östersjöfisk ens när halterna av PCB och dioxin var betydligt högre än i dag. Risken är ändå överhängande att fet fisk från Östersjön kommer att förbjudas som människoföda från och med 2006. Mycket av fisket kan då slås ut, och kvar blir huvudsakligen fisket för produktion av fiskmjöl och olja, eftersom teknik finns för att rena sådana produkter.
Övergödd
Ingen övergödning är ännu ett avlägset mål. De små förbättringar som iakttagits kan ha berott på klimatvariationer. Syrebristen i djupvattnet har de senaste åren varit mer utbredd än någonsin. Totalmängden fosfor i egentliga Östersjön ökade i slutet av förra årtusendet, även om halterna i ytvattnet sjönk något. Någon allmän minskning av kvävemängden märks inte. I några svenska kustområden har införandet av effektiv kväverening i stora reningsverk lokalt minskat övergödningen. Detta visar betydelsen av att minska kvävetillförseln till Östersjön. Samtidigt måste emellertid även fosfortillförseln minska, annars gynnas cyanobakterier (blågröna alger) som genom kvävefixering kan omforma kvävgas till biologiskt tillgängliga kväveföreningar. Därigenom kan de motverka de åtgärder som görs på land och i reningsverk för att minska utsläppen till havet.
Mink skövlar sjöfågelbestånd
Hav i balans samt levande kust och skärgård är ett miljömål som omfattar både havsmiljön och landmiljön i havets närhet. Att Östersjöns miljö aldrig är i långsiktig balans, utan stadd i ständig förändring, gör detta mål svårt att utvärdera. Den biologiska mångfalden påverkas av många faktorer, som fiske, jakt, muddring, strandförändring, utsläpp av näringsämnen och gifter samt invasioner av främmande arter.
Den låga salthalten begränsar den biologiska mångfalden i Östersjön och när det saltare djupvattnet blir syrefritt så försvinner många arter från det berörda området. Den biologiska mångfalden ändras också när arter invandrar eller utrotas. Totalt har långt fler arter invandrat än utrotats, men de försvunna arterna har främst varit stora djur, som stören, grönlandssälen och europeisk gråval. Invandrande arter är mest små ryggradslösa djur och växter, som inte vållat svåra skador på naturresurser och miljö. Däremot har den nordamerikanska minken skövlat många sjöfågelbestånd.
Klart är att övergödning och hårt fiske fått många arter att försvinna från delar av sitt naturliga utbredningsområde. Betydande och lokalt delvis framgångsrika åtgärder har gjorts för att komma tillrätta med övergödningen. Problemen med okontrollerat fiske och misslyckad fiskeförvaltning har uppmärksammats först på senare år och är långt ifrån under kontroll.
Klimatförändringar kan minska salthalten
Därtill finns två mer allmänna miljömål som är viktiga för havet, nämligen ”begränsad klimatpåverkan” och ”frisk luft”. En global uppvärming kan drastiskt förändra livets förutsättningar i Östersjön. Om temperaturen höjs, så ökar sannolikt också nederbörden, vilket skulle leda till en lägre salthalt i Östersjön. Det kan drabba många arter, som torsk, blåmussla, blåstång och ejder. En längre och varmare sommarperiod kan förstärka övergödningens effekter
Miljömålen för Östersjön är alltså ännu avlägsna, och på flera områden har framstegen varit nästan obefintliga. När det gäller fisket beror misslyckandena på politisk oförmåga. I övrigt beror de inte främst på frånvaro av åtgärder, utan på att problemen är svåra, och att havet ofta är slutstationen för mänskliga utsläpp, med långa transporttider innan den fulla effekten uppenbarar sig, både när utsläppen ökar och när de minskar.
Author
:
Ragnar Elmgren
är professor i brackvattensekologi vid Institutionen för systemekologi vid Stockholms universitet.
Sture Hansson
är docent i systemekologi vid samma institution och har en särskild forskartjänst i marina fiskars ekologi finansierad av Formas.