Köpenhamn är målet för en av Karin Bäckstrands viktigare resor i år. Under två veckor i december håller FN sitt stora klimatmöte där, vilket förhoppningsvis ska resultera i ett nytt klimatavtal som efterföljare till Kyotoprotollet. Tanken är att man ska enas om att världens samlade koldioxidutsläpp ska minskas med hälften till 2050.
– Det målet kan vara svårt att nå, med tanke på att i-länderna inte ens kommer att uppnå Kyotomålet om 5,2 procents minskning av utsläppen till 2012, konstaterar Karin Bäckstrand.
Karin Bäckstrand är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet och har flera skäl att vara med på toppmötet om den globala framtida klimatpolitiken: Dels är hon ledamot av Finansdepartementets Expertgrupp för miljöstudier och har även uppdrag som extern expert till Kommissionen för hållbar utveckling vid Regeringskansliet.
Dels leder hon Mistraprojektet The Politics and Policy of Carbon Capture and Storage (CCS), som studerar de politiska dimensionerna av en teknik som fångar in koldioxid från kol- eller gaskraftverk och omvandlar den till flytande form för vidare transport och geologisk lagring.
ÖKADE UTSLäPP
Utsläppen har mellan 1990 och 2009 ökat med 15–20 procent i Kanada och USA och flera europeiska länder.
En av förväntningarna inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn i december 2009 är att man ska enas om att minska världens samlade koldioxidutsläpp med hälften till 2050.
EU har satt som mål att minska utsläppen med 20 procent till 2020 och 30 procent, om andra i-länder följer efter.
Dels leder hon projektet GreenGovern om Hållbar samhällsstyrning, som fått stöd från Formas. Karin Bäckstrand tog år 2005 initiativ till en ansökan för ämnesövergripande miljöfrågor, som universiteten i Lund och Stockholm fick finansiering för.
– Vi fick ihop ett spännande forskarlag på elva dynamiska personer med bakgrund i ämnen som forskningspolitik, miljö- och energisystem, naturgeografi, ekologi och sociologi, berättar hon.
Mjuka styrformer
GreenGovern studerar de nya styrformernas legitimitet och effektivitet inom tre policyområden: klimat, skog och livsmedelssäkerhet. Karin Bäckstrand är med i de forskarlag som studerar klimat- och skogspolitiken. När det gäller klimatet, har hon sett en förändring sedan 1990-talet.
– Det har gått från en hård styrning till en mjukare, berättar hon. Numera liknar det alltmer en nätverksstyrning med en komplex samling av deltagare: politiker och beslutsfattare, industrirepresentanter och frivilligorganisationer, NGOs. Den andra trenden är att det blir allt vanligare med marknadsstyrning såsom handel med utsläppsrätter och skogscertifiering.
– Som motvikt mot reglering finns en tredje trend som bygger på ett bredare deltagande med samtal och dialog med samhällets aktörer. Även om traditionell reglering, command and control, med mekanismer för efterlevnad och sanktioner alltjämt kommer att behövas, tillägger Karin Bäckstrand.
Mekanism för ren utveckling
Enligt Kyotoprotokollet ska i-länderna framförallt minska utsläppen i det egna landet. Dessutom finns tre så kallade flexibla mekanismer, som ska hålla kostnaderna nere:
- Mekanismen för ren utveckling, eller på engelska CDM, Clean Development Mechanism: Länder med åtagande enligt Kyotoprotokollet kan minska utsläppen i länder som är anslutna till protokollet, men som inte har krav på sig att minska sina utsläpp.
- Gemensamt genomförande är samarbetsprojekt mellan länder om miljövänlig teknik samt modernisering och effektivisering av industri- och energisektorn.
- Handel med utsläppsrätter innebär att man från början bestämmer hur mycket respektive aktörer får släppa ut. Om de sedan släpper ut mer, får de köpa extra utsläppsrätter.
Karin Bäckstrand är med på FN:s internationella klimatförhandlingar, för att bevaka CDM, som främst rör utvecklingsländer.
– Jag kallar klimatförhandlingarna för vårt laboratorium, eftersom det är där jag observerar hur mekanismerna dryftas, säger hon. Det kan ses som ett fältarbete med deltagande observation, där jag intervjuar deltagarna och även följer beslutsprocessen i plenardiskussionerna.
En generell observation är att klimatförhandlingarna kan gå mycket långsamt.
– Det är en enormt komplex process när 191 länder ska förhandla. Deltagarna kan diskutera länge huruvida det ska stå shall eller should i ett förhandlingsdokument.
Europeisk diplomati
Karin Bäckstrand ser flera kulturella skillnader mellan världsdelarna. Hon jämför USA, som är skeptiskt mot multilaterala avtal som kan lösa klimatfrågan, med EU, som går ut med en moralisk diskurs:
– I Europa finns en tradition som delvis hänger ihop med att EU tillkommit genom diplomati. EU är ju ett resultat av multilaterala förhandlingar och institutionsbyggen, och Kyotoprotokollet bygger på denna tradition, säger hon.
Karin Bäckstrand påminner om att USA lämnade Kyotoavtalet 2001, när George W. Bush var president.
– I USA har det visserligen blivit ett skifte, med en mer öppen och positiv inställning till globalt samarbete, sedan Barrack Obama kom till makten. Men trots att det nu finns en ökad förståelse för miljödiplomati och FN, är ändå makt- och intresseperspektivet en central utgångspunkt för en stormakt som USA, som aldrig låtit sig underordnas klausuler i internationella avtal.
– Även om ett närmande nu sker, är det inte sannolikt att USA skriver på ett avtal som innebär kvantitativa utsläppsminskningar under Köpenhamnsmötet. USA kommer inte att låta sin ekonomi styras av FN-avtal, förutspår hon.
Global Governance
EU har tagit sig på rollen som global klimatledare. Karin Bäckstrand påpekar dock att trovärdigheten sätts på spel om unionen, trots sin globala miljöprofil, inte efterlever Kyotoprotokollets otillräckliga mål för utsläppsminskningar. Sådana frågor diskuteras ständigt i det europeiska forskarnätverk, som Karin Bäckstrand är med i. Det kallas Global Governance Project och omfattar forskare från universitet i 12 länder. Forskningen är inriktad på samhällets styrformer i allmänhet, och på miljöförändringar och hållbar utveckling i synnerhet. Tre former av styrning är tydliga idag.
– En form är lagstiftning via staten. En annan är marknaden, som också är ett viktigt styrmedel. Den tredje formen innebär nätverksstyrning med ett bredare deltagare av många aktörer i samhället. Där ingår också forskare som en viktig grupp, konstaterar Karin Bäckstrand.
Certifierad skog
Medan klimatförhandlingar på internationell nivå avlöser varandra, förs skogens talan på ett annat sätt. Här är det mest marknadskrafterna och det bredare engagemanget som driver på utvecklingen. Karin Bäckstrand har deltagit i flera workshops som handlar om skogsförvaltning och miljömärkning av skog, till exempel Forest Stewardship Council.
– Miljömärkning av skogen är ett bra exempel på nya styrformer som har vuxit fram ur en frustration av att så lite händer på det multilaterala planet, säger hon. I Sverige har vi sett ytterligare ett resultat av de mjukare styrformerna: Här står nu produktionsmål och hållbarhetsmål på lika fot inom skogsbruket.